Øl
Corello Motello

Det fanns dragningar mot detta redan på förra skivan och det var dem spåren jag gillade bäst, nu har därför Øl softat till sig på i stort sett hela skivan och gjort en skiva som till stor del tagit avstånd från rocken, punken och allt det där som var så tydligt i deras repertoar förr.

För mig kommer nog Øl alltid vara mest förknippat med oerhört fula skivomslag och även om både detta och senaste skivans omslag båda tar ett steg från det och mot något betydligt snyggare är det fortfarande sparsmakade, enkla omslag som pryder bandets alster. Denna gång föreställer omslaget en snubbe i en kanon och en annan bakom som är på väg att sätta fyr på den. Ett intressant omslag som dock inte känns det minsta relaterbart till bandets musik på denna skiva. Det är knappast något som smäller på denna, det är inget cirkusaktigt och det mesta känns istället rent, lugnt, tillrättalagt och förhållandevis anonymt - samt en aning lågbudget.

Mot slutet av skivan kommer det några lite mer rockiga låtar som känns mer typiska för bandet så som vi lärt känna dem tidigare men det är inte dessa låtar som är bäst på 'Corello Motello' - det är de stämningsfulla, nästan Coldplayliknande hymnerna de börjar skivan med. Stundtals låter det nästan som att Coldplay spelat in en skiva utan de många miljoner de får för varje skiva de släpper, och satt en något sämre vokalist att fronta bandet, men för att kompensera för bristen på Chris Martin och miljonerna i inspelningsbudget har de tvingats skriva ännu bättre låtar. Ølbekanta kommer känna igen sin Sebastian på sång och sitt Øl även i de mjukare låtarna även om låtar som Hold Your Hand, Girlfriend och Touchdown nog är där det känns mest bekant. Det känns som om klaviaturarbetet fått väldigt mycket spelutrymme på 'Corello Motello', både i form av stämningsfulla utdragna toner i bakgrunden men också i form av centralplacerat piano- eller keyboardplinkande. Jag har visserligen inte hört bandets alster före 2005 men av de låtar/skivor jag hört är 'Corello Motello' den med överlägset mest keyboard.

Tidigare nämnde jag att Øl känns en aning lågbudget på sina skivomslag och samma sak gällande deras produktion/inspelning och med detta menar jag inte att det låter dåligt utan bara att det låter en aning billigt, vilket Øl på ett eller annat sätt gjort på alla de skivor jag hört. Det är lite punkigt på det sättet, men 'Corello Motello' är ändå märkbart mindre skramlig och "billig" än de föregångare jag hört. Stora delar av i första hand den inledande halvan av 'Corello Motello' känns istället nästan en aning storslagna och överproducerade även om det fortfarande märks i detaljerna att det kanske inte riktigt är det. Och där finner vi lite av det här bandets charm också - det viktigaste är inte att vara perfekt, det viktigaste är att vara tillräckliga. Och det dem gör här är absolut tillräckligt.

Det stora problemet med skivan då? I min mening är det att det inte händer något riktigt uppseendeväckande. Många bra låtar men inga riktiga rökare, inga knallar, inga bomber. Förra skivan hade i alla fall en riktig rökare som fångade uppmärksamheten på dig, 'Corello Motello' saknar en sådan även om inledningen är väldigt medryckande - men inte slagkraftig riktigt. Där i början finns bl.a. bandets låt för fotbolls-EM förra året (där Tyskland slutade delad trea med Portugal), kallad Heartbeat, och ska jag plocka några favoriter på den här skivan finns den med i högen, tillsammans med Feeling och Sun In My Hand - tre låtar som alla är ganska vackra och sköna.

'Corello Motello' är en av årets bästa skivor så här i början av året - tycker du om lugnare rockmusik är det definitivt något för dig!

HHHHHHH