Netra
Sørbyen

Franska enmansband verkar hamna på mitt bord precis nu, i förrgår var det Deathronic som stod på dagordningen och nu är det Netra där dock bandet flyttat från Frankrike till Norge där han hittade namnet Sørbyen för sitt andra album. Det är ett album som påstås vara lite av en kittel av musikaliska ingredienser, allt från jazz och svartmetall till trip-hop sägs ha sammanblandats på detta album och det kan väl säkert vara med sanningen överensstämmande. En sak som också är att han inte valt speciellt snygga skivomslag till sina två album, men vi ska förstås inte döma en bok efter dess omslag men värt att nämna är kanske hur väl detta album tagits emot av dem som recenserat det, det är ofta med stora ord som att de tar musiken in i en ny era och sådana spännande formuleringar.

Det är dramatiskt, det är ganska lågmält med en lätt deppig känsla där musikaliska genrer avhandlas i en dramatisk ordning. Allt väl sammansatt och producerat, det är en reflektion av det grådaskiga och mörka med vår moderna världs urbaniserade samhälle och beskriver den där känslan av tristess och depression den urbana miljön har att erbjuda. Jag tycker också att det är den känslan som gives mig när jag lyssnar till detta album, det lilla svartmetalliska blir lite av en ilskeurladdning, det finns melankoliska instrumentala partier, lite jazziga spår, sedan har vi lite andra musikaliska inriktningar som också smälter in väldigt snyggt i detta album. Ganska bra producerat dessutom, man kan ha mindre invändningar mot produktionskvalitén här och där på albumet men överlag känns det som jag redan varit inne på, väl producerat. Ett drömskt album skulle man nog kunna säga, och ett som är väldigt svårt att bara beskriva så här, det bör nästan höras för att få en rättvis bild men du bör ha ett väldigt öppet sinne för att ta det till dig.

Det är ju musik som denna jag gör detta för, visst det här är inte det bästa albumet jag hört men det är väldigt bra och framförallt är det innovativt och spännande, det är något man inte hör varje dag och det om något tycker jag är viktigt för någon som framför ett artistiskt verk, det skall vara något som drar åt det unika hållet. Detta gör definitivt det, och det är ett riktigt bra album ur alla aspekter, det lyckas med bedriften att inte vara spretigt trots att det innefattar så många olika musikaliska uttryck. Det lyckas frambringa några riktigt vassa spår där jag vill framhålla Wish She Could Vanish som min favorit men det finns ett par till ganska fina spår som dock inte gjort samma starka avtryck. Det lyckas också med bedriften att hålla sig intressant trots en speltid på över en timme och det är inte något som alltför många album lyckas med.

Jag tycker dock inte allt är frid och fröjd och fantastiskt, svartmetallbitarna kan göras bättre måste jag säga för att jag tycker inte att de är bra och det sänker mitt intryck ganska mycket får jag ändå säga och det är ju lite synd eftersom albumet i övrigt är så extremt spännande och djupsinnigt. Och produktionen hade kunnat vara bättre, det är inget större fel på den men lite sänker den ändå mitt totala intryck av detta album.

Det är dock inte lätt att försöka bibehålla ett negativt intryck till detta album, ett deprimerat eller melankoliskt kanske men det är den känsla albumet i förmedlar och gör det på ett fantastiskt bra sätt. Tänk med lite mer påkostad produktion och med bättre svartmetallpartier, musikalisk konst på hög nivå hade vi haft då (vilket vi i och för sig har redan nu men ni förstås kanske vad jag menar). Om ert sinne är öppet och om ni vill ha musik som man inte bara har i bakgrunden samtidigt som man pillar och slickar på en fördummande smartfån så kan jag rekommendera Netra, Sørbyen är definitivt ett album för den tänkande musiklyssnaren. Ett varmt rekommenderat album.

HHHHHHH