Grot
I Have No Mouth And I Must Scream

Jag har haft den här skivan länge nu och den har varit lika outhärdlig att lyssna på under såväl vår som sommar som höst och även nu i vinter. 'I Have No Mouth and I Must Scream' är förmodligen en av årets dummaste skivtitlar och frågar du mig är det inte långt ifrån den dummaste skivan jag hört i år också.

Denna 6-spårs EP är visserligen inte ens en kvart lång och har således inte heller överdrivet mycket oljud att behöva uthärda, men alla som är bekanta med relativitetsteorin vet att allt sådant är relativt. När man väntar på något gott väntar man alltid för länge, när man plågas av något dåligt gör man det också alltid för länge, det spelar ingen roll att skivan är 13 minuter kort och att längsta spåret är 2 minuter och 45 sekunder, 'I Have No Mouth and I Must Scream' är fortfarande något man bara står ut med om man uppskattar att stå mellan två skyttegravsarsenaler som avlossar allt de har mot varandra, därför att det är det närmaste jag kan liknade den här EPn med.

Cymbalerna på trumkittet kan inte hålla många låtar för den här trumisen då de misshandlas värre än jag någonsin hört tidigare. Men jag måste säga att jag imponeras lite av bastrummandet - det låter riktigt mycket power metal om dem: snabba, taktiska och smattrande på samma sätt som när man sätter ett spelkort så det slår mot ekrarna på ett cykelhjul och sedan kör ned för störloppsbacken i Åre (som vi alla gjorde när vi var små). Gitarrerna är dock svårt att imponeras av, värre kräkmedel hade jag nog aldrig hört i mitt liv… förrän jag hörde sången på den här skivan. Att sätta fingrarna i halsen framkallar faktiskt mindre kräkreflexer än vad Eoin Broughal gör. Men den är i alla fall inte lika enformig som gitarrerna på den här skivan.

Jag tycker i ärlighetens namn inte att något av dessa sex spår skiljer sig märkbart från varandra och det är alltid ett allvarligt problem, speciellt som ett av spåren t.o.m. är en cover (Napalm Deaths Unchallanged Hate). Kanske är problemet något mindre på en 13 minuter lång EP, men fortfarande - jag tycker inte om att höra samma sak i 13 minuter oavsett om det är min katt som jamar, en hund som skäller, två kråkor som slåss eller den här skivan. Irriterande ljud som låter likadant mer än 10 sekunder är alltid för mycket! Skivbolaget har förmodligen helt rätt när de säger att det är en "ingen-tjurskit" skiva och att det är kompromisslöst malande som gäller för maler gör det och bondgårdsljud är också en bristvara.

Man kan väl säga så här: är du inte en fan av kompromisslöst malande så är det här lika lite en skiva för dig som det är för mig, men gillar du sådant meningslöst malande och tycker jag haft fel varje gång jag sågat skivor av denna typ… ja, då kan du glädja dig åt att du missat denna skiva från mars i år och gotta dig i 13 minuter utan tjurskit.

HHHHHHH