Grey Storia
Martonic

Det är ganska uppenbart att Grey Storia varit utan en miljonbudget då de spelat in sin 'Martonic' och det är lika uppenbart att deras musik inte har några miljonförsäljningsförväntningar också. Det här är ett band som en dag kanske kommer ha det, det vet man aldrig, men som med denna samling låtar ändå mest verkar njuta av det roliga i att skriva och spela musik. Och det är en skiva som lite påminner en om det roliga i att lyssna på densamma.

'Martonic' är en 24 minuter lång sex-spårs skiva med 100% instrumentalt material och 0% sång. Spåren är dock ganska fullständiga i sig, tycker jag, och första gångerna jag lyssnade igenom skivan reflekterade jag över huvud taget inte över att de inte hade sång - allt kändes så komplett i sig själv att jag bara antog att det varit det för till skillnad från de flesta instrumentala skivorna man får är inte 'Martonic' en virtuosisk uppvisning av egoboostade musiker som bara måste demonstrera hur jävla bra de är på spela sina instrument. 'Martonic' är en skiva du mycket väl kunnat tänka dig att det fanns sång på… men utan det. Resultatet är faktiskt väldigt intressant.

Tänker du inte på det dock, tror jag inte heller du kommer reflektera över att det faktiskt inte är någon sång och det känns i min värld som ett ganska lyckat resultat ändå - att lyckas lura folk att skivan har saker den egentligen inte har. Vad som faktiskt finns på skivan inkluderar dock det mesta andra vi är vana att höra på rocksskivor - elgitarrer, keyboards och trummor samt bas. Fast inte särskilt mycket keyboards.

Låtarna är mestadels lugna, nedtonade spår man kan ha på både i bakgrunden eller lyssna lite mer aktivt till för att koppla av eller så, hur motsägelsefullt det än låter att lyssna aktivt för att koppla av. Framförallt tycker jag dock att låtarna är jordnära, talar direkt till en och känns varma - som att de är skapade med glädje och inspiration - så som mejerierna hävdar att deras mjölk är (idioter). Det kanske låter en aning grått med musik utan sång, men jag försäkrar er om att så inte är fallet för även om 'Martonic' är en aning nedtonad och nedskalad och inte fullt så färgstark som en stereotypisk italienare i en amerikansk tv-serie är den åtminstone inspirerande och jag diggar i alla fall med till musiken då jag lyssnar.

Stilen Grey Storia spelar är någon form av postrock med en närmast minimalistisk känsla. Det känns inte fullt så ödesmättat som postrock kan göra och inte heller det minsta industriellt men det går ändå i någon form av dystopisk anda och känns så där lagom melankolisk samtidigt som bandets entusiasm över vad de gör verkligen inte går att ta miste på - den lyser igenom trots bristen på sång.

Sammantaget tycker jag det är en trevlig 24 minutersresa vi får av Grey Storia och jag är övertygad om att fler än jag kommer finna nöje i att lyssna på dessa sex spår. Det hörs att det är lite lågbudget och allt det där, men det är så pass välspelat och välgjort att det inte borde ta något från upplevelsen att lyssna på detta.

HHHHHHH