Fallbrawl
Pure Mayhem

Ren förödelse är vad de vill åstadkomma dessa bråkiga tyskar som för en stund sedan släppte sitt andra album, ett som jag uppenbarligen inte entusiasmerats över med tanke på att det tagit tre månader sedan det släpptes och säkert ytterligare en sedan jag fick den i min mailbox. Och varför? det är en bra fråga och jag kan spekulera i att svaret stavas Hardcore, en genre inte direkt välkänt för intrikata melodier eller sångstrukturer vilket är något jag personligen gillar. Jag har ingen direkt positiv relation till simpel musik som hardcore alltsomoftast ändå är, därmed inte sagt att jag ska ta en negativ hållning till detta det är bara en förklaring till varför jag prioriterat annan musik före detta album. Nu börjar det dock tjats så det är väl lika bra att få skiten ur världen som man säger i hardcorekretsar.

Det är Hardcore, stenhårt och rakt på med en sångare som är arg på alla och skriker ut sin frustration. Inte så opolerat och rått som genren ibland kan vara, de känns lite rumsrena dessa tyskar och inte alls så pubertala som genrens fanskara och utövare oftast är, även sångaren känns återhållen i sitt frustrationsventilerande. Därför blir det lite av en antinomi för genren då det känns städat och vuxet samtidigt som det är hårt och brutalt. Produktionen är väldigt bra för genren får man säga och allt är avklarat snabbt med en speltid på bara 26 minuter trots att spåren är tolv till antalet. Inte mycket till variation får du dock även om det kan tyckas relativt variationsrikt för genren, det känns också överlag bättre producerat än vad som är norm i genren men det är som sagt inte riktigt i linje med min rådande tes om genren.

Det är i ärlighetens namn inte speciellt bra detta, jag har hört bättre melodier från motorsågar. Samtidigt kan jag inte bara avfärda det för på något sätt tycker jag om det just för att de skalat bort det där finnigt pubertala som normal genomsyrar musik i hardcoregenren, vrålsången känns lite mer vuxen och allt med det känns vuxet och det är alltid roligt i en genre som känns riktad till unga tonåringar som fortfarande tycker att det är häftigt att bara gorma och misshandla instrument. Det kanske är för de som växer upp och närmar sig trettio men fortfarande lyssnar på hardcore, hardcore för den lite äldre kanske man kan beskriva det som.

Men jag kan inte rekommendera det till andra än hardcorefans för att det är inte speciellt roligt att lyssna på och albumets största fördel i min värld är att det inte är längre än 26 minuter långt. Men även om jag tycker att det är ett tragiskt tråkigt album måste jag tillstå att det är väldigt välgjort produktionsmässigt, därav tre poäng till tyskarna.

HHHHHHH