Envinya
Inner Silence

Tyska Envinya är ett traditionellt heavy metalband med moderna inslag vilket betyder att de lånar in lite mer extrema inslag i sin i övrigt standardiserade metal, presspråk är alltid mer intressant än verkligheten känns det som. Men Envinya verkar ganska spännande med ett snyggt skivomslag och sedan är de ett kvinnofrontat band vilket alltid brukar vara intressant enligt min uppfattning. Att det sägs att de har en unik ljudbild bör man dock ta med en nypa salt eftersom unikt och musik är något som nuförtiden är ganska svårt att para ihop och därför tror jag aldrig riktigt på sådant förrän jag hör det.

Kvinnofrontat är just vad det är men det har också här och där smugit sig in en del vrålsång även om den kvinnliga sången dominerar precis som keyboardmattorna som smugit sig in över väldigt stor del av bandes musikaliska landskap. Det skapar en ljudbild som kanske inte är helt typiskt men samtidigt inte direkt nyskapande heller, det är en ganska intressant ljudbild tycker jag och den påminner en del av den som svenska bandet One Without bjöd på även om Envinya har lite mer aggressiva inslag i sin musik. Aggressiva trummor, aggressiva melodier och liknande men samtidigt är det melodiöst och till och med att det närmare sig det symfoniska här och där. Det är ett ganska varierat band över låtlistan som varar i omkring 46 minuter. Sångerskan tycker jag är hyfsat bra, inte direkt den bästa jag hört men heller inte den sämsta, vrålaren däremot tycker jag inte är något vidare utan han är faktiskt ganska tråkig och tillför väl egentligen ingenting till låtarna.

Melodiöst men samtidigt tungt och med en hel del pondus, så tycker jag att vi kan beskriva detta debutalbum från tyskarna. Intressant men samtidigt inte direkt nyskapande och det har heller inte riktigt det där lilla extra som griper tag i mig som lyssnare utan det är ett habit genomfört album utan några skyhöga toppar men också utan några djupare dalar, ett ganska jämntjockt album kanske den tråkige skulle säga. Och visst känns det aningen händelselöst när man väljer att lyssna en stund men samtidigt är det väl genomfört och kompetent producerat så hantverket är det väl inget större fel på utan det är mest skrivandet som lämnar en del ytterligare att önska.

Ett hyfsat bra debutalbum men knappast något som lär gå till världshistorien och knappast heller något som jag tror kan slå i någon större skala, det är alldeles för försiktigt för den saken. Kort och gott: ett bra album utan några direkta styrkor eller svagheter.

HHHHHHH