Band:
Lille Gruber (Drums)
Christian Kühn (Guitar)
Jacob Schmidt (Bass)
Konstantin Lühring (Vocals)
Discography:
Talk Evolution / The Parasite (split with Poppy Seed Grinder 2002)
Live in Germany (split with Imperious Malevolence 2003)
Prelude to the Tragedy (2004)
Psalms of the Moribund (2007)
Cerebric Turmoil / Defeated Sanity (2008)
Unleashing the Seed of Parricide (3-way split with Venomed & Splattered Orgasm 2010)
Chapters of Repugnance (2010)
Guests:
Frank Rini (Vocals on 3)
Brian Forgue (Vocals on 6 & 9)
A.J. Magana (Vocals on 9)
Info:
Jörg Uken (Producer)
Toshihiro Egawa (Cover art)
Alex Eckman-Lawn (Layout)
Erik (Producer DVD)
Laura Vanselow (Photography)
Recorded at Soundlodge Studios, Germany.
Released 2013-04-15
Reviewed 2013-04-18
Links:
myspace
youtube
last-fm
reverbnation
willowtip
hammerheart
Den som satt ihop detta måste antingen ha extremt dålig humor eller vara fullständigt mentalt handikappad. Något annat alternativ finns liksom inte. Jag vet faktiskt aldrig om jag ska skratta eller gråta när jag hör skivor som denna. Menar folk faktiskt allvar när de sätter ihop saker som detta? Eller försöker de bara spela fula spratt med oss för att se vad som går att pracka på folk? Man undrar ju faktiskt, för det tar inte bara en hel del tid i anspråk utan även pengar att spela in och släppa en skiva och antingen har man för mycket tid och pengar till att ploja ihop vilket skräp som helst eller så är man verkligen seriös med det och då är det fan sorgligt att man får gå fritt på gatan för då är man verkligen fullständigt koko i skallen.
Likvärdigt måste sägas om den som tycker om skräp som detta - gillar man detta måste man ju vara totalt bakom öronen, på samma mentala nivå som en amöba eller manet. Åååååhhhh…. en dörr… bang! Aj… bang! Aj… bang! Aj… bang! Aj... Där har vi den mentala kapaciteten på folk som tycker om detta.
Så vad är det vi talar om här? Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag ska beskriva det, men en någorlunda målande beskrivning är att det låter som en skiva som hakat upp sig till tonerna av en rapning, som hakat upp sig. Det låter genomgående riktigt jävla uselt. Riktigt illa. Allt smälter samman, ljud kommer från lite alla möjliga håll och alltihop låter som oljud. Som de där ljuden som får en att oroa sig riktigt ordentligt då man hör dem i sin bil. Som läten man trycker på "avbryt" knappen, om det fanns en sådan, på sin tvätt- eller diskmaskin om de kommer ifrån dem. Och det är fullt möjligt att den här typen av oljud kommer ifrån en trasig bil eller en tvätt- eller diskmaskin som är på väg att gå sönder med allt ditt värdefulla köksgeråd eller kläder i.
Skivbolaget lockar med att skivan kommer med en bonus DVD som innehåller en dokumentär om bandet med studioinspelningar och intervjuer. Vem i hela världen skulle vilja ha något sådant?! Jag har ärligt talat funderat både en och två gånger på hur mycket man skulle utlysa i belöning till den som tog på sig ansvaret att brutalt "oskadliggöra" människorna bakom detta, men då kommer jag förmodligen behöva ta debatten om det moraliska och allt det där i att utlysa en sådan sak i en recension så jag kommer inte beställa en sådan tjänst ens med upphandling - men det betyder inte att jag inte har några sådana önskemål.
Defeated Sanity övergår allt mitt förnuft. Hur kan en skiva som den här över huvud taget släppas? Den är usel!
HHHHHHH