Bourbon Boys
Hail To The Chief

Med hela Raubtier i bandet kan man lätt luras att tro att det här skulle vara någon Raubtierliknande musik vi får men det är ganska långt från sanningen. Bourbon Boys är ett rockabillyaktigt, countrydoftande hillbillyrockband som hyllar rednecks och uppenbarligen också indianer, om man ska tro skivtiteln (även om uttrycket "hail to the chief" vanligtvis syftar till amerikanska presidenten - inte en indianhövding).

Det här är andra albumet som släpps av Bourbon Boys och det första släpptes också i år men bandet som sådant är faktiskt äldre än sitt "syskonband" Raubtier (som släppt tre album). Bandets sångare och gitarrist Per Hulkoff berättade mer om bandet i en artikel från tidigare i höst (läs den HÄR) och det är ganska tydligt att det är något väldigt okomplicerat över Bourbon Boys. De spelar musik, de gör det med glimten i ögat men de har också en mer allvarlig agenda som hörs i deras lyrik. För det mesta fungerar den här blandningen väldigt bra, men ibland kan det bli något väldigt löjligt över det hela också.

Musiken är som sagt enkel, mycket högt stämda gitarrer som är distade i bästa countryanda och de kryddar på med andra typiska instrument för sin genreblandning - munspel, banjo och liknande. Jag är ingen expert på genren men för mig låter det ungefär som countryrock brukar. Någon form av blandning mellan depression och glada eller åtminstone käcka tongångar. Tempot är varken snabbt eller långsamt - ungefär som country brukar vara - och även om det kanske är något tyngre än mycket annan countryrock känns det inte som ett band som bör ha några problem att locka fans från hela countrygenren. Det är välgjort, välspelat, välproducerat och underfundigt i lyriken. Vad mer kan man önska?

Tja, personligen skulle jag önskat att det fanns lite mer identitet i lager förutom på sångsidan, vilken dock känns ack så särpräglande med tanke på att Hulkoff sjunger som om han bet ihop käkarna riktigt hårt och tvingade fram orden i sången från långt ner i strupen i de flesta av dessa 13 låtar. Tur är väl att han även lättar på detta någon gång emellanåt för jag tror 49 minuter med sådan sång lätt skulle ge känslan av att avstängningsknappen är en räddande ängel snarare än ett misslyckande. Jag tycker också, som sagt, att det ibland kan bli en något löjlig känsla över vissa låtar när de försöker propagera sin politiska agenda och kompromissa ihop musiken för denna och dessutom tycker jag även att det finns en viss känsla av enformighet över 'Hail To The Chief' då det mesta går i samma tempo, har samma ljudbild och det händer väldigt lite överraskande saker på vägen.

Ett stort plus till 'Hail To The Chief' för produktionen med den riktigt världsklassiga ljudkvalitén och ljudbilden. Allt låter riktigt välgjort och dyrt - som att det på något sätt förtjänar våra pengar även om det skulle visa sig att vi nu kanske inte tycker om själva musiken (vi har ju i alla fall fått en väldigt välgjord skiva för pengarna i så fall). Jag tycker inte heller att det finns några direkta fel någonstans på skivan. Ingen som låter jävligt kass, ingen låt som man bara undrar vad de tänkt med när de slängt ihop och inga andra saker som känns allmänt fel heller. 'Hail To The Chief' känns som en solid, genomarbetad produkt och även om du kanske inte är 100% såld på genren finns det goda chanser att någon av dessa låtar ändå tilltalar dig. Personligen tycker jag Remington Magnum Express och avslutande Keep Driving är de låtar som står lite över de andra, även om de inte är överdrivet annorlunda mot resten av skivan.

En väldigt bra skiva överlag, men några mindre tabbar här och var gör ändå att mitt intryck av 'Hail To The Chief' stannar i mitten av skalan. Den förtjänar dock definitivt att ges en chans.

HHHHHHH