Bottlecap
s/t

Mustig i ansiktet rock med en släng av ADHD är vad dessa kapsylerade göteborgare sägs spela om man ska tro deras presstext. De sägs också både spela hårt och roligt samt tugga i sig scengolv som att det inte fanns någon morgondag, och med en diet av scengolv är det väl också tveksamt att man lever och får se en morgondag. Jag har en känsla av att scengolv saknar väldigt många viktiga näringsämnen som människor troligen behöver för att överleva någon längre tid, men jag kan ha fel. Trion bildades annars 2008 och detta självbetitlade album är deras debutalbum, annars snackar bandets biografi mest om bandets energiska liveframträdanden och inte så mycket om debutalbumet som släpptes under hösten 2012.

Det låter lite sjuttiotal när man börjar lyssna på Bottlecap och agerar kanske för den nostalgiske som en påminnelse av en svunnen tid. Dessutom en ganska energisk tillställning kan det beskrivas som, bandet har mycket energi och slänger dessutom in lite blandad tokighet i det hela och det blandas finfina medryckande segment med lite lustiga inslag och på det hela taget känns det relativt väl sammanhållet över de elva spåren och 46 minuterna. Kanske inte den fräschaste ljudbild jag hört men å andra sidan betvivlar jag att det var tanken när denna produktion sammansattes, det är en lite råbarkad och energisk produktion som känns väl avvägd för den stil Bottlecap företräder. Kanske inte heller något direkt nyskapande men samtidigt känns det inte som det är något meningslöst daterat som mycket av denna typ av musik tenderar till att göra, ett välgjort album får vi väl säga ändå.

Det är i stort ett bra album, medryckande och roande är det måste jag ändå säga även om det finns en del inslag som ett talat parti om en soffa som känns ganska fel bara. Det är heller inte direkt min stil av musik men jag har ändå gillat att lyssna på detta album, visst har jag hört bättre saker men det är trots allt ett väldigt trevligt och roande debutalbum trots några småbrister som är lite svåra att sätta fingret på men en del skrikande delar av låtarna samt de talade partierna kan jag definitivt vara utan men å andra sidan är nog inte jag den huvudsakliga målgruppen för detta band utan snarare är det den femtioårige sjuttiotalsnostalgigern som ser tillbaka på sin ungdom och sin ungdoms musik som troligen uppskattar detta mest.

Ett bra och medryckande, även underhållande debutalbum som jag varmt kan rekommendera till den som önskat att det fortfarande var kallt krig, att det fanns en stor mur i Berlin och att internet inte existerade för gemene man. Ett album att drömma om det ljuva sjuttiotalet till men också ett att uppskatta för den som gillar rockmusiken lite råare och lite mer avskalad. Ett bra album helt enkelt.

HHHHHHH