Boil
aXiom

Så kluven man kan vara då… Oj oj. Vilken skiva detta visade sig vara. Jag tror aldrig jag hört en skiva som haft en större skillnad mellan lägsta och högsta punkt på intresseskalan (om det nu finns en sådan) därför att medan 'aXiom' till största del är riktigt bra så har den några låtar som är fullkomligt makalösa, likväl som några spår jag uppriktigt sagt känner mig spyfärdig av. Det är en fantastisk skiva, jag tycker verkligen jätte mycket om den, men den har också några spår som fullkomligt sänker skivan och gör att mitt helhetsintryck inte alls motsvarar denna euforiska känsla jag får stundvis.

Boil kommer från Danmark och 'aXiom' är bandets tredje fullängdare. När debuten släpptes för sex år sedan var det många som såg bandet som ett stort framtidshopp och danskarna har minst sagt levt upp till detta i och med 'aXiom'. Det tycker i alla fall jag. Lyssnar man till låtarna som tillskriver sig albumets toppskick är det svårt att förneka bandets fantastiska låtskrivarkvalitéer likväl som deras musikskaparkunskaper. Musiken är en mörk, progressiv historia med synnerligen märkbara kvalitéer i framförallt sången. Det är nästan så man baxnar av hur Jacob Løbner tar sig igenom de många sångskikten som ligger över 'aXiom' där han bitvis vrålar eller growlar avgrundslikt och delvis tar sig igenom högoktanig klarsång i såväl mellanregister som riktigt högt upp på skalan. Jag tycker att han påminner en aning om In Flames Anders Fridén, för att namndroppa lite, men med ett bredare register och bättre framförande av både den klara och vrålande sången.

Märk väl dock, bandet bakom Jacob är inte på något sätt bleka, inte ens i jämförelse, då de kan få ytterst enformig musik att låta varierad, likväl som klara av massiva förändringar av både stil och stuk utförda på kort tid. Man verkligen njuter när de bränner av låtar som den inledande kvartetten Sphere, At The Center Of Rage, Sever The Tie och Moth To The Flame likväl som den avslutande guldklimpen Almost A Legend - som jag nog tycker är bäst av alla på skivan och därmed ger skivan en oerhört minnesvärd avslutning på denna 49 minuter långa resa. Men de 12 spåren innehåller också, som redan nämnt, några mindre smickrande verk i skivans mittdel och först ut av dem kommer Blink Of An Eye som spår fem, vilken nog också framstår som aningen sämre än den egentligen är efter den fina starten skivan bjudit på med höjdpunkten dittills i spåret precis innan. Utöver denna tycker jag även att Heretic Martyr och Sunbound är anmärkningsvärt svaga i jämförelse med vissa andra spår vi får på denna skiva - men att plocka bort dem skulle samtidigt dels ta bort bandets något blygsamma progressiva prägel nästan helt och hållet och dels riskera att sänka intrycket av resten av skivan och kanske upplevas som aningen slätstruken istället? Ja, spekulera kan man ju men det förändrar inte spellistan.

Även om större delen av musiken är ganska långsam eller i lägre mid-tempo blixtrar skivan till med både snabba spår och partier emellanåt. Det känns nästan som att albumet sveper genom ett fjällandskap större delen av skivan, men så plötsligt kommer dessa förändringar - dessa galna eller snabba eller aggressiva partierna som väcker upp en ur det nästan hypnosliknande stadie man hamnar i när allting bara flyter på som vinden. Det är oerhört vackert emellanåt men skivan visar även en rent av ful sida tidvis, en smutsig, ostädad och kantig sida som klumpigt trycker sig igenom den annars så vackra fasaden. Det är några spår som armbågar sig fram och ställer till med lite bekymmer, men överlag tycker jag ändå att 'aXiom' lyckas begränsa dessa ganska väl och lämna ett intryck av kontroll på situationen. Visst sänker de helhetsintrycket en aning när det kommer spår som gör att man nästan helt tappar intresset för skivan, men samtidigt får vi ju så otroligt mycket bra av den så slutresultaten är ändå positivt. Och när man får ett avslutningsspår som det vi får här är det ännu svårare att lämna skivan med annat än ett plus i kanten.

Det har varit flera riktigt bra skivor i år men av dem jag hört är det nog ändå Boil och deras 'aXiom' som lämnat starkast avtryck hittills. Utöver de redan nämnda spåren hittar jag låtar som Equillibrium och det nästan åtta minuter långa videospåret Vindication som sätter sig på trumhinnan och därmed har nästan alla av de tolv låtarna lämnat ett så starkt intryck att de finns omnämnda i denna recension, vilket inte kan ses som annat än ett tecken på en minnesvärd skiva. Och minnesvärd är den. Jag tycker de svagare spåren sänker intrycket men inte så pass mycket att det är annat än ett riktigt mästerverk vi får. Det kan mycket väl vara den bästa skivan jag hört från ett danskt band - i alla fall den bästa jag kan komma på så här på rak arm - och för mig känns den som årets första givna köp.

HHHHHHH