Blackmore's Night
Dancer And The Moon

1997 bildade Ritchie Blackmore och hans partner Candice Night Blackmore's Night som ett folkrock-projekt i fotspåren av att Blackmore lämnat Rainbow bakom sig. Med detta åttonde album fortsätter de på samma spår som de etablerat på sina första sju skivor - en väldigt medeltida ljudbild med mycket akustiska inslag och några egna tolkningar av gamla låtar. På denna skiva har paret valt att göra en cover på den klassiska Rainbow-låten Temple Of The King i typisk Blackmore's Night-stuk, alltså väldigt långt från originalet, och även Randy Newmans I Think It's Going To Rain Today har blivit tolkad, liksom Uriah Heep-låten Lady In Black. Totalt är det tretton låtar, varav två är instrumentala, och den totala speltiden uppgår till dryga 53 minuter.

2008 gifte sig Ritchie Blackmore och Candice Night men rent musikaliskt har deras äktenskap inte förändrat någonting som inte fanns där sedan tidigare, nu är det dock ett äkta par som duerar Blackmore's Night och det är ju alltid lite intressant… kanske? Har du hört någon av bandets sju tidigare studioalbum, eller två livealbum eller julskivan 'Winter Carols' tror jag inte att du kommer chockeras av 'Dancer And The Moon'. Stilenligt följer duon stigen de vandrat i 15 år hitintills - 'Dancer And The Moon' är definitivt inte skivan som viker av in på sidospår. Så det är en tråkig skiva alltså? Förutsägbar? Lite onödig nästan? Nja… kanske, men samtidigt inte riktigt så heller.

'Dancer And The Moon' är en väldigt välgjord skiva. Vacker, harmonisk, stillsam men ändå med lite fart här och var. Låtarna ligger på runt 2-5 minuter och är sådär signifikativt Blackmore's Nightiga som den här duon har etablerat sin stil. Det finns inte många band som låter som Blackmore's Night och av de få som går att härledas till dem är det inget som riktigt har dessa ingredienser. Av den anledningen kan man säga att Blackmore's Night troligtvis aldrig kommer fylla kvoten av den här typen av musik oavsett hur många skivor de gör, men det är samtidigt tycker jag att en stor anledning till att de har ett så unikt ljud är för att de i stort sett gjort om samma skiva ett antal gånger nu. Det är olika låtar, något olika utföranden och för varje skiva också lite bättre - men det låter fortfarande som skivan innan… och skivan innan… och skivan innan. Kanske är en anledning till att det känns så att det faktiskt inte finns andra band som gör musik som Blackmore's Night? Kanske är en anledning att de är så nöjda med sin stil att de inte ser någon anledning att variera sig allt för mycket? Vilket än är fallet tycker jag att de balanserar väldigt mycket på gränsen till tjatigt med 'Dancer And The Moon'.

Skivan öppnar ändå väldigt lovande med Randy Newman covern, som tack vare att den inte låter alls särskilt likt sitt original nog är en av skivans bästa låtar. En annan av skivans tre covers tycker jag också tillhör skivans mest intressanta spår och det är Blackmores egna låt The Temple Of The King som här fått sig en helrenovering. Dessutom tycker jag duon Somewhere Over The Sea (The Moon Is Shining) och The Moon Is Shining (Somewhere Over The Sea) - tvillingspåren som kommer efter varandra på slutet - är två friska fläktar i låtlistan. Efter öppningslåten tycker jag dock att skivan blir väldigt ojämn med först en ganska klart nedåtgående tendens i spår två, tre och fyra och sedan ett uppåtgående i spår fem och sex. Efter The Temple Of The King blir dock skivan en enda lång berg-o-dal-bana till slutet med högt och lågt som kommer efter varandra i en strid ström. En anledning till att det blir så här ojämnt tror jag kan bero på hur de leker med tempot i låtarna där de varvar ballader med snabbare spår som om det vore lustiga huset. Tyvärr uppskattar jag inte alls låtordningen på 'Dancer And The Moon' för i min mening blir det liksom aldrig något flyt i skivan när den kastas runt på detta sätt.

Tekniskt sett då? Ja, att Ritchie Blackmore kan spela gitarr vet vi nog alla vid det här laget och de flesta av oss har nog också koll på att Candice Night kan sjunga vackert som en lärka i både högt och lågt, men även här tycker jag de inte ger någon riktig harmoni i sina utföranden. Blackmore kan verkligen inte hålla tillbaka med sitt gitarrspel utan måste lirka in en liten extra snirkel i slutet på varje gitarrslinga och fru Night, ja hon verkar också tvångsmässigt trycka till fem steg extra med sin lärkstämma så fort hon får chansen och visa upp vilket register hon har genom att ta röstpassagen så långt hon bara kan det från lågt till högt. Lika imponerande som det här än är så är det inte alltid det låter överdrivet bra och kanske hade nog helheten ändå gynnats av att hålla tillbaka lite i svängarna, lite mer än de nu gjort i alla fall, istället för att hela tiden visa upp hur duktiga de är på sina respektive uppgifter.
Så här är vi då, vid vägs ände… och jag är fortfarande en aning kluven när det gäller 'Dancer And The Moon'. På samma gång som jag vet att folk som min pappa, som har alla bandets tidigare skivor, kommer älska detta lika mycket som de älskat duons tidigare utgåvor tycker jag ändå det här känns som ett album som inte bara lämnar mig ganska oberörd utan också känner mig en aning besviken på. Jag blir lite besviken för att det i stort sett bara är en uppdaterad version av förra skivan. Jag blir besviken på att låtföljden blandar och ger så mycket. Jag blir besviken på att jag inte känner starkare för skivan som helhet när det ändå finns några spår som är ganska bra. Men framförallt är jag besviken på att det slutat vara spännande att spela Blackmore's Night. Det var precis det här jag hade väntat mig att få höra… och därför känns det nästan som en karikatyr av deras egna band. Visst är det fortfarande en skiva för fansen, men det är inte en skiva för historieböckerna - hur historiskt laddad deras musik än månde vara.

HHHHHHH