Badmotorfinger
It's Not the End

Idag recenserar jag band som antagligen inspirerats av Soundgarden, Badmotorfinger var ett album de släppte 1991. It’s not the End är antagligen en passande titel för en debut, för det är precis vad detta är för italienarna. Ett rörigt skivomslag skulle man kunna säga om man var ordvitsigt lagd, vilket jag förstås inte är så jag säger inte det. Att de gillar klassisk rock kan definitivt skönjas redan av att titta på skivomslaget, logotypen, namnet på bandet och det faktum att de avslutar med en Motörheadcover.

Det är en snygg blandning mellan metal och klassisk rock, grunge. Det är ett album som i mångt och mycket låter som klassisk grunge från tidigt nittiotal uppkryddat med lite rejälare tongångar. Det är tungt, sångaren har en skönt rivig röst och det passar den riviga, lite smutsiga musik som bandet framför. Ett väl framfört och producerat album tycker jag att man kan beskriva det som. Ett album som känns ganska moget för att vara ett debutalbum, jag tycker att bandet imponerar på ganska många sätt. Dock tycker jag att de tar i lite väl mycket med tretton spår och nästan femtiofem minuters speltid, det blir lite mycket av det goda vilket kanske gör att omdömet minskar en aning.

Överlag ett starkt album, riktigt bra debut. En del spår är alldeles lysande medan andra känns som solida spår, kanske till och med lite av utfyllnadsspår. Albumets stora nackdel är den långa speltiden och den något ojämna kvalitén på låtmaterialet. Det är god variation på låtarna däremot, så där är det inget problem men jag tycker att de hade kunnat kapa lite för skapa ett mer koncist och mer distinkt intryck. Dock måste jag tillstå att jag gillar detta album, det är riktigt bra i sina bästa stunder.

Afterlife är mitt favoritspår, det är ett riktigt bra spår med bra flyt och det är på något sätt också ett vackert spår, riktigt grymt. Losers och The Fear är två andra spår jag verkligen gillar, sedan fanns det väl något ytterligare i ungefär samma klass. Resten av albumet är solitt men inget iögonfallande vilket leder mig till ett betyg mitt i skalan och det främst på grund av den långa speltiden som får mig att tröttna en aning mot slutet av albumet. När allt sedan skall summeras kan jag konstatera att Badmotorfingers debut är en stark sådan.

HHHHHHH