Badge
If I could Love I'd Love This

Svenska Badge känns som ett sådant där band som lever i det förgångna, som önskar att det vore tidigt sjuttiotal och att Led Zeppelin är det hårdaste som finns. Det är en trio som knåpat ihop ett debutalbum bestående av nio spår på ett album som har ett ganska schysst omslag även om konceptet i skivhäftet känns en aning uttjatat vid det här laget, många har gjort det tidigare. Många har också gjort musik som detta band, många har också bättre humor, eller om det är bättre åsyftningar med titlar och liknande. Det är ett band med enorm pondus och de framför sin musik med så mycket attityd att andra band borde skämmas, så säger åtminstone pressinformationen. Sanningen instämmer nog dock inte helt i den saken.

Deras musik känns som hämtad från en svunnen tid, även om produktionstekniken känns uppdaterad för ett mer modernt producerande. Dock inte så mycket och det känns en aning daterat i jämförelse med mycket annan musik som kommer nuförtiden. Ganska rakt på, inga krusiduller, lite skrikig sångare med en röst som känns lik de som sjöng förr, inte alls lika bra som många av dagens mer kompetenta sångare (eller dagens produktionsteknik när det gäller sång). Inte så stor variation men inte heller ett speciellt långt album, det känns som sjuttiotalshårdrock. Eller rättare sagt ett försök att emulera sjuttiotalshårdrock. Det känns som att bandet försöker sig på att vara rebelliska och ha en rock’n’rollattityd men allt känns för tillrättalagt och för snällt för att verkligen ha en riktigt rockig attityd. Det är dock definitivt inte dåligt producerat, det är bara inte riktigt klassiskt rockigt producerat.

Ett hyfsat album, sista spåret Stand är riktigt bra med det som leder fram dit är ganska intetsägande. Albumets största brist är att det känns daterat, det känns gammalt redan när du öppnar skivomslaget för första gången. Det är nästan så att man förväntar sig att den ska komma på kassett istället för på CD-skiva. De gör det bra och för ett ögonblick förvandlas allt till sjuttiotalsekvivalenta prylar och jag kan nästan känna hur det känns i en värld utan de infernaliska mobiltelefonerna och sociala medierna. Men bara nästan. Illusionen är inte perfekt, kanske på grund av att min dator aldrig förvandlas till en skrivmaskin eller att infotainmentsystemet i bilen aldrig förvandlas till ett kassettdäck och ljudet i bilen aldrig blir uselt. Det känns inte modernt men inte heller autentiskt gammalt rockigt, det blir lite av ett mellanting och när allt kommer omkring är det bara avslutningen som får mig att ta notis.

Ett album som i stort passerar förbi i bakgrunden utan att riktigt väcka mitt intresse. Jag vet inte om jag ska beskriva det som en bra debut för om de inte stilistiskt förändrar sig ganska mycket känns det som att de kör in i en musikalisk återvändsgränd som aldrig kommer att ta dem längre än till att göra musik som känns utdaterad och i bästa fall godkänd. Ett hyggligt album med en bra avslutning men inget jag kommer att ta med mig på min långa färd genom resten av livet.

HHHHHHH