Assemble Head In Sunburst Sound
Manzanita

Omslaget väcker definitivt vissa tankar. Är det en massa sådana former poliser ritar på marken när folk har dött? I så fall har de dött på en väldigt intressant matta… eller ligger det en massa onepiece-dräkter i en flodbädd? Eller är det ett gäng Holländare som tagit "en resa" för mycket och svävar runt i luften? Många bra frågor, inga bra svar.

Bandnamnet väcker nya tankar - montera huvud i solutbrottsljud (det är den exakta översättningen). Hur gör man det? Ska man vänta in ljudet av ett solutbrott och då montera huvudet på någonting? Vad för typ av huvud på vad för typ av sak? Eller ska man montera huvudet i eller på själva solutbrottsljudet? Måste säga att jag inte hänger med hela vägen på den saken faktiskt. Skivtiteln däremot… lika klar som korvspad. Bokstavligt talat. Ordet har används av musiker förr och det finns både städer och blommor som kallas det, och faktiskt även ett vin. Men vad det syftar på i detta sammanhang kan jag faktiskt inte ens gissa mig till.

Okej, kanske jag försöker läsa in mer i namn, omslag och andra titlar än vad som både är nödvändigt och tänkt. Kanske läser jag inte in tillräckligt? Kanske betyder det absolut ingenting för själva musiken? Kanske kan man bara förstå den om man förstår alla dessa saker? Eller kanske t.o.m. tvärtom - att du bara förstår omslaget om du förstår musiken? Kanske jag ska sluta försöka göra detta till någon form av konst-tolkning och faktiskt börja ägna mig åt att beskriva musiken? Ja… det kanske jag ska göra.

'Manzanita' är en skiva som känns väldigt svårgreppad, väldigt flytande och öppen för tolkning. Det är en ganska okomplicerad skiva på ytan med synthledda låtar i någon form av småpsykedelisk rockvariant. De flesta låtarna låter hyfsat lika varandra - mycket ljud i en ganska ihålig ljudbild som inte söker uppmärksamhet utan snarare verkar ha lämnat dörren öppen så att den som vill kan komma in och de som inte känner sig sugna kan strosa vidare utan några större obekvämligheter.

Gitarrerna känns som de tar störst plats på skivan även om det oftast är syntharna som driver musiken, men det är inte tal om några gitarrvirtuoser eller gitarrkavalkader utan en skiva där gitarrerna passar in med den övriga något psykedeliska, surrealistiska känslan. De lämnar många hål i sin ljudbild i vilka vi kan stoppa egna tolkningar eller bara låta det vara och ta det för vad det är. Lite som Picabias former och figurer, som jag för övrigt tror har inspirerat till albumomslaget. Melodier och flöde är ändå ganska rakt på sak på 'Manzanita' och inte sådär flummigt "progressivt" som vissa band försöker göra det när de vill framstå som mer avancerade eller tekniska. Jag vet dock inte om anledningen till att Assemble Head In Sunburst Sound spelar som de gör istället för det flummiga sättet beror på att de har någon uttänkt plan med det eller för att de helt enkelt inte kan spela flummigare. Och egentligen ska inte det ha någon betydelse för hur jag ska bedöma den musik vi faktiskt kan höra på 'Manzanita' därför att det är den musiken och inte bristen på något annat jag ska bedöma.

Personligen känner jag så här: är det här allt, finns det ingen djupare underbetydelse i det som jag missar - då är 'Manzanita' verkligen inte någonting speciellt alls. Musiken är egentligen ingenting speciellt och besitter inga större kvalitéer någonstans - inga låtar, inga instrument, ingen sång. Finns det däremot en djupare poäng, någon genialisk underpoäng som initierade och riktigt intelligenta kan ta till sig, då känns det som detta är lite som Grieg eller Munktell - något som bara blir bättre ju mer du förstår av det. Men det är naturligtvis svårt att gissa. Vad jag kan säga definitivt är dock att det är okej att lyssna på, men om det bara är just okej eller om det är helt fantastiskt… det ligger nog i öronen på lyssnaren.

HHHHHHH