Aqua Nebula Ocillator
Third

Det har tagit ett tag att få huvudet runt Aqua Nebula Ocillitor och vad denna något psykedeliska historia egentligen är och erbjuder. 'Third' är, föga överraskande, bandets tredje fullängdare och den franska konstellationen har med dessa och övriga utgåvor (en EP och en demosamling) skaffat sig ett rykte som udda, psykopatiska och någorlunda nyskapande. Nu sätter de återigen dessa tre ord i spel, och några andra ord likväl.

Att lyssna på Aqua Nebula Ocillitor sägs vara som att kastas in i en psykedelisk tavla av konstnärer som Dali eller Bosch och jag kan faktiskt acceptera den beskrivningen. På samma gång känns det lite överdrivet att dra in genier och deras mästerliga konstverk i en jämförelse med Aqua Nebula Ocillitor. Varför? Därför att dessa konstnärer gjorde imponerande, djupsinnade tavlor som fortfarande idag inte har analyserats färdigt. Aqua Nebula Ocillitors musik har måhända tagit mig ett halvår att analysera men det är inte för att den är så djup och komplex som en surrealistisk, psykedelisk tavla utan för att den är extremt jobbig att lyssna på.

Jag förstår att hela poängen med skivan är att den ska sakna struktur och vara en aning flytande och ogreppbar. Lite tokig, galen och udda. Den ska inte vara en standardskiva som du får verser, refränger och allt det där som alla andra gör, den ska sticka ut. Den ska inte vara helt begriplig och kanske inte ens kännas riktigt bra att lyssna på. Den är ett konstverk i sig - i musikalisk form. Men den känns inte välgjord.

Jag har en Dalitavla, inte en riktig naturligtvis - jag är ingen multimiljonär eller kommer från en familj som har dem pengarna, och jag älskar den tavlan. Dali gjorde, precis som Aqua Nebula Ocillitor, enkla konstverk. Dalis tavlor är inte komplexa och fyllda med färger, former och ting utan oftast har de tre-fyra färger i sig, har enkla bakgrunder och bara ett fåtal märkliga ting för betraktaren att lägga ögonen på. Bosch bilder är ganska mycket raka motsatsen. De är oftast hyfsat realistiska i sitt innehåll, men både färgstarka och fyllda med färger, former och ting precis överallt. Att kombinera dessa två är som att blanda McDonalds med en lyxrestaurang - det är i mångt och mycket varandras raka motsatser och att kombinera dem blir väldigt rörigt. Dessutom känns det som att konstnärerna använt billiga material som helt enkelt inte håller måttet.

I produktionen känns det som att Aqua Nebula Ocillitor inspirerats av Dalis minimalism för ljudbilden är verkligen sparsmakad och ihålig. Mängden olika ljud känns däremot som Bosch - fullt av dem kors och tvärs i alla möjliga olika nyanser men på grund av att de snålat med materialen känns det inte som att dessa framgår riktigt så väl som det var tänkt. Inledande spåret har ljud som påminner om sitar och så är det någon märk, obskyr röst som upprepar orden "kill yourself" gång på gång tillsammans med opolerande manskörer som sjunger ååååååååååååååå. Jag kan inte direkt påstå att detta är talande för skivan i allmänhet även om det något kaotiska intrycket man får av alla dessa olika ljud som kommer och går i olika former fortsätter genom skivan. Flera av låtarna påminner också om varandra förvånansvärt mycket därför att de görs nästan alla i ungefär samma tempo och med samma form av lågbudgetproduktion så även om de skiljer sig en del från varandra är det ändå lätt att känna igen skivan under alla dess tio låtar och 40 minuter.

Även om Aqua Nebula Ocillitor lyckats med sin idé om att vara något psykedeliska och obegripliga så tycker jag inte att detta känns som en lyckad skiva. Jag tycker framförallt den dogmatiska produktionen som likt Lars von Triers filmer mest bara känns skakig och brusig inte över huvud taget bjuder in till lyssnande. Jag tycker även att musiken blir ganska ointressant när den är så svävande och ostrukturerad. Sången, när den väl förekommer, är dålig. Skivan som allmänhet är ointressant att lyssna på. Det blir liksom aldrig naturligt att lyssna på den - 'Third' blir bara löjlig på något sätt.

Jag ska inte avfärda den fullständigt som usel, kanske är det bara så att jag inte förstår mig på musikalisk konst, som detta måhända är. Kanske är det så att jag förstår mig på konst och musik, men när de kombineras står jag där som en okultiverad idiot? Ja, varför inte… men utifrån mitt perspektiv var detta inte bra och jag har svårt att se att särskilt många skulle säga emot mig när jag säger så. Aqua Nebula Ocillitor är kanske missförstådda genier som förstås först långt efter sin död? Mer troligt är dock att de helt enkelt inte är särskilt bra.

HHHHHHH