Acelsia
Don't Go Where I Can't Follow

Jag ska berätta var, exakt på sekunden, det går åt skogen för Acelsia på 'Don't Go Where I Can't Follow'. Det är exakt 1.01 in på skivan, 1.01 in i första låten. Malene Markussen säger något i stil med "can it change" och sedan bryter bandet ut i någon form av crescendo med alla sina instrument på samma gång. Där går allt åt skogen. De gör samma sak en gång till i denna låt, som för att verkligen sätta in nådastöten i sin egen skiva.

Norska Acelsia gör med 'Don't Go Where I Can't Follow' sin fullängdsdebut, fram till idag har de släppt tre demo-EPs och debuten släpps på det egna skivbolaget Quietude Productions (Quiteude är för övrigt även namnet på deras senaste EP, släppt 2010). Det är absolut inte tal om ett fullständigt talanglöst band som nu släpper en skiva som efter bara en minuts speltid låter lika avskyvärt som en blodpropp i halspulsådern eller en sprutinjektion med hundskit, men det är en skiva där Acelsia känns lite väl överambitiösa med det de dels är kapabla till att göra och dels har kapacitet till att klara av. Jag ska förklara mer om vad jag menar med detta längre fram, men först till det positiva.

Något man kan höra ganska omedelbart på 'Don't Go Where I Can't Follow' är att Acelsia definitivt har en riktigt kompetent vokalist i bandet. Malene Markussen sjunger mestadels i ett märkbart högt register och det i sig kanske låter ganska avtändande om man inte älskar sopraner men det låter riktigt bra då Malene gör det. Hennes röst är förvånansvärt behaglig att vila öronen på och även om hon skulle behövt en liten bättre knuff ifrån produktionen tycker jag hennes röst är något man tar med sig från skivan med bra känslor.

Även låtskrivningen tycker jag låter bra, Acelsia säger själva att de försökt hålla saker spontant och fräsch genom att inte lägga allt för mycket tid på själva inspelningen, men jag upplever åtminstone själva låtskrivningen som hyfsat välplanerad. Den känns genomtänkt och finurligt underfundig utan att krångla till det onödigt - så antingen fick de till en lyckträff med denna eller så har de lagt en del tid på just detta. Dessutom tycker jag inte att det är några fel på hur de hanterar sina instrument. Visst, det låter inte som instrumenten hanteras av virtuoser direkt, men det var garanterat inte heller tanken för musiken är så pass sparsmakad större delen av skivan att det snarare är tal om minimalistisk och sparsmakad musik än narcissistisk sådan, kåt på uppmärksamhet. Det som ändå tar sig igenom låtarnas lager av sållande på musiksidan låter mestadels fint och bra och bidrar till melodier som både är stämningsfulla och mestadels väldigt vackra i kombination med Malenes känslosamma röst. Men det finns tyvärr några problem på vägen.

Till att börja med är skivans produktion otillräcklig, vilket är en stor besvikelse eftersom det fina i det här albumet inte riktigt kommer fram i den dåliga ljudkvalitén och konstiga mixning som hörs på 'Don't Go Where I Can't Follow'. Många bra idéer som bandet har blir istället till skivans största brister då varken ljud eller mixning kan leverera vad bandet skulle behöva i dess situationer. Ett exempel på det är det som sker 1.01 in i första låten då de bryter ut i sin intensiva instrumentalpassage - ljudet håller inte för denna instrumentala forcering och problemet återkommer några gånger under resans gång. Jag slås aldrig omkull av denna skiva - gripen kan jag vara, men aldrig så mycket att omvärlden försvinner därför att det där lilla stinget i produktionen saknas helt enkelt och jag finner det även ytterst frustrerande att instrumenten är så lågt mixade som de är för nu är sången - som förvisso låter väldigt bra - så pass dominerande på många ställen att det blir lite av en soloshow där de fina instrumentala prestationerna inte hörs.

Slutligen måste jag säga att sista spåret, Left Alone, var långt ifrån det roligaste jag haft i mina öron men det beror nog mer på de tekniska bekymren med ljudstörningar titt som tätt genom låten mer än att låten i sig är dålig. Det man kan höra mellan störningarna låter i alla fall ganska bra, men det är inte som att man lockas till att spela låten när det låter som ett störtande flygplan merparten av låten.

Som helhet är det ett helt okej album, bra i vissa stunder till och med - aldrig riktigt dåligt (mer än i ljudstörningarna på Left Alone). Tyvärr tycker jag att många av de bra idéerna bandet har försvinner i otillräcklig produktion och ibland även i att de inte är tillräckligt duktiga musiker för att ro hem vissa idéer. Det kanske kan lösas när de är mer än en duo för som jag förstår det söker de specialkompetens att förstärka bandet med, men som det är nu räcker de inte riktigt till för vissa saker som de ändå försökt sig på. Bäst på skivan tycker jag att fjärde spåret (The Most Important Fight) är, tillsammans med spår 8 (Hold My Breath) då båda dessa känns som de lyckas minimera bristerna bäst och det kan jag bara säga ger ordentlig mersmak!

'Don't Go Where I Can't Follow' är fullt godkänt, stundtals riktigt bra men jag lämnar skivan med lite för mycket känsla av att "det skulle kunna varit så bra… om inte" för att känna mig helt belåten. Men jag tror att det kan bli riktigt bra i framtiden bara de får rätsida på dessa problem för kompetensen finns definitivt!

HHHHHHH