Wig Wam
Wall Street

2005 röstade Norge fram pudelrockarna Wig Wam att representera landet i världens största musiktävling - Eurovision Song Contest - och resultatet blev en smickrande niondeplats, idolstatus i hemlandet och nitton veckor på norska topplistorna. Året efter släppte bandet sin andra fullängdare (första släpptes 2004), samma år som Lordi gick och vann Eurovision Song Contest och med detta raderade bandet från omvärldens intressespektra. Men bandet kämpade på och släppte 2010 sin tredje fullängdare genom Bonnier Amigo och Frontiers och nu är så uppföljaren till det albumet här (albumtitlar kan ni se här till vänster), tillika bandets fjärde fullängdare. Fortfarande tror jag dock att bandet har svårt att tvätta av sig stämpeln som det där norska bandet som ställde upp i Eurovision Song Contest och även om jag personligen inte har det minsta emot det (jag tyckte det var en bra låt) så är jag övertygad om att vissa s.k. "riktiga hårdrockare" därför har svårt att ge bandet en ärlig chans att bevisa vad de kan.

Wig Wam gör fortfarande alldeles lysande hitlåtar på 'Wall Street' och det finns även en hel del "djupare" material som fyller ut det elva spår starka albumet, som spelar ut sig själva på drygt 40 minuter. Albumet är väl varierat med en stor spann av låtar från glammens alla hörn. Det storslagna stråkförstärkta titelspåret som öppnar skivan låter som en ny Eurovision-dänga, det klassiska hårdrockspåret OMG! visar dock genast att bandet inte tänker gå den vägen på detta album och innan albumet är slut har vi fått smaka på lite Chopin-doftande klaviaturarbete i Army Of Lovers-doftande Victory Is Sweet. lite power metal som den lät början av 00-talet från Bleeding Daylight och något spår senare bjuds vi på lite 80-tals diskopop-känsla i One Million Elements innan albumet avslutas med den lite lugnare Things Money Can't Buy efter att vi fått höra två av skivans mest hit-betonade låtar i form av Wrong Can Feel So Right och Natural High.

Musiken som Wig Wam spelar är i första hand glaminspirerad hårdrock och även om de berikat sin musik med diverse element som man normalt inte hör i den typen av musik har de sammanfogat dessa element så snyggt in i musiken att det aldrig känns som de radikalt bryter sig iväg från den grundmallen. Sången särskiljer sig en aning från glamgrunden eftersom den för det mesta görs i det lägre registret och inte gör halva skivan i ett tonläge som knappt ens hundar kan höra, vilket flertalet glamsångare tagit som vana att försöka sig på. Herr Glam som står för sånginsatsen har en röst som på intet sätt är dålig eller skulle vara jobbig att höra på, men det är en någorlunda ovanlig röst för den här typen av musik eftersom den inte heller är direkt len som tvål eller yttrar diverse obsceniteter radade efter varandra - som också känns lite som en tradition inom glamrocken (att sjunga om sex, droger och hårdrocksleverne).

Instrumentalt ägnar sig bandet till största del åt det gamla vanliga, men slänger som sagt in diverse element av mer udda karaktär lite då och då. Tempomässigt är det mest mellantempo och få låtar är direkt snabba, däremot finns det ett par långsammare låtar i form av Tides Will Turn och den redan nämnda Things Money Can't Buy. På det stora hela saknas med andra ord något riktigt chockerande som skulle kunna sänka albumet och vad vi får är ett starkt, stabilt album som knappast kommer göra många besvikna eftersom du får några hitlåtar, några långsammare låtar och några riktiga hårdrockdängor - samtliga rutor med önskemål avbockade.

Ni som är regelbundna läsare av Hallowed vet dock att jag sällan lämnar en recension utan att ha stört upp mig på något, men vad skulle det kunna vara på 'Wall Street'? Albumet är nästan rebelliskt perfekt på alla ytliga punkter - bra längd, lagom mängd låtar, en kanonlåt och ytterligare ett par med hitkänsla, några ballader, några rockrökare, några låtar som inte är dåliga men som känns som typiska albumlåtar utan hitpotential och en bra produktion. Vad skulle kunna vara fel på detta album? Som jag säger - ingenting känns fel. Men allt känns inte rätt. Jag tycker albumet har en av årets bästa låtar i Wrong Can Feel So Right och jag har säkert spelat den dubbelt så många gånger som albumet i övrigt, men annars uteblir den där riktiga euforin. Det är ett riktigt bra album på alla håll och kanter och en av årets bästa så här långt, men det är mer en stabil insats än ett glädjerus och jag kan bara konstatera att Wig Wam på Wall Street känns som en lyckad kombination - men någon ny Gordon Gecko blir de nog inte.