Whirr
Pipe Dreams

En liten fé hoppar omkring i en kort, glittrig och halvtransparent kjol med vita strumpbyxor under på pastellfärgade blommor och badar i regndroppar som samlats i blommornas mitt. Hon fnittrar lätt och skuttar vidare med sitt uppsatta, blonda hår och viftar med armar och händer samtidigt som hon sjunger på en visa. Lala nana dodo blabla. Snart så lyfter hon från blombladen, de halvtransparenta vingarna fladdrar så fort att de, liksom en kolibris vingar, inte ens syns med det blotta ögat. På kvällen dansar alla feerna runt midsommarstången med kransar i sitt hår och sjunger på sina févisor: tralalalala.

Whirr känns musikaliskt lika flummiga och knäppa som det jag just skrev känns passande att skriva i en recension. Det är musik och sång som saknar riktig anknytning till den verkligheten. Ljudbilden är drömsk och overklig och musiken är lika stillastående och surrealistiskt invecklad som om den kom från en dröm. Det känns som att samma handlingsfenomen upprepar sig om och om igen i olika typer av scener med nästan identiska landskap som utgörs av ekvatorisk växtlighet och fantasyfilmiska karaktärer. Sången känns nästan féisk med mest tramsande och trallande utan riktiga hörbara ord. Det är som en massa mumlande från kvinnor med extremt högtonade röster som hörs genom en fönsterruta där du står ute och hör några gatumusikanter spela klassiska Azerbadjanska folkvisor och de står inne och nynnar på Schweiziska poplåtar medan de städar.

Musiken står verkligen på samma ruta och stampar skivan igenom som den shoegaze-musik det också är. Albumet tar sig absolut ingenstans med någon av låtarna och det känns överlag mest bara mystiskt och oseriöst skivan igenom. Det känns svårt att tro att de verkligen velat göra någonting bra med detta. Det känns mycket mer som hissmusik eller annan typ av oberörande ljud som utgörs av veka harmonier, melodier och rytmer. Jag förstår över huvud taget inte varför de besvärat sig själva med att skriva låttitlar på låtarna. Det hade räckt med att kalla dem 1, 2, 3, 4 o.s.v. eftersom det ändå inte går att direkt avgöra vilken låt som spelas, vad skillnaderna är mot någon annan låt eller vad de handlar om eftersom det är samma typ av stämning i varenda en av låtarna. Det är inte så att det är fruktansvärt dåligt, motbjudande och jobbigt att lyssna på, men det känns så himla virrigt när det nästan låter som vettig musik spelad och sjungen vettigt men som man inte kan höra ordentligt för att man är i ett annat rum eller ett annat hus eller på andra sidan av en skog från där de spelar. Jag begriper mig verkligen inte på vad de tänkt när de satt ihop den här skivan.

Med andra ord… det vi har här är en tio spår stor skiva på 37 minuter som fastnat i någon form av lull-lull universum utan riktning, kontroll eller tanke. En virrig historia som inte leder någonstans och som känns ganska okej att ha på i bakgrunden eller lyssna på, men som inte ger någonting för varken känslor, sinnen, kroppsliga utspel eller andra emotionella tilltal som din kropp kan tänkas känna. Jag tycker absolut inte att den är usel men jag kan aldrig tänka mig att jag skulle spela den här skivan för att jag vill lyssna på musik. Enda anledningen jag kan tänka mig att jag någonsin skulle spela upp den här skivan är om jag befinner mig någonstans där jag vill ha ett fyllnadsljud. Annars är den helt meningslös. Och därför har jag valt att backa betyget till en tvåa. Det är helt enkelt för ointressant för att intressera. För virrigt för att hitta rätt någonstans. För dålig för att vara bra och för bra för att vara dålig. Det är en fullständigt meningslös skiva och jag förstår inte en sekund av den. Det kanske betyder att jag är den korkade? Det kan mycket väl vara så… men 'Pipe Dreams' slutar likförbannat på underkänt för mig.