Thee Orakle
Smooth Comforts False

Thee Orakle är ett märkligt namn, så vitt jag kan uttyda betyder det ingenting, thee betyder förstås dig men Orakle verkar inte betyda någonting. Kanske inte det mest spännande bandnamnet heller, omslaget är någotsånär däremot och titeln känns mest konstig, det känns som tre slumpmässigt utvalda ord. Men Portugals Thee Orakle är mer än så och med tanke på vad vi fått från Portugal tack vare David kan man inte direkt undvika att känna sig en aning nyfiken redan vid ankomsten av detta album i brevlådan. Och om man sedan en stund senare börjar dammsuga internet efter vilka band jag ska likna dem vid så kan man snabbt konstatera att det råder ganska många olika meningar om vilka det skall vara men också att albumet mottagits mycket väl av internetrockpressen (som att det skulle överraska någon) med betyg runt nio av tio och liknande, den mest negativa jag kunde hitta hade givit 3,5 av 5 vilket är mycket positivt det också. Det är då jag börjar fundera, vad har de sett som inte jag sett?

Uppenbarligen ingenting eftersom de beskriver samma saker som jag tänkt skriva om och allt det där men kanske i ganska mycket mer positiva ordalag än de jag tar till mig. Smooth Comforts False är ett väldigt stilistiskt komplext album som utgår någonstans i det extrema med tung musik och vrålsång, detta paras dock med en sångerska som balanserar det vrålade/kraxade och sedan med komplexa progressiva inslag samt en del andra spännande äventyr som till exempel saxofon och ett ganska prominent inslag av stämningskeyboards. Det här faller definitivt inom den kategori av musik som intresserar mig, det är komplex musik som kräver uppmärksamhet och tid från dig som lyssnare, dessutom har det kvinnlig sång även om det är vrålandet som domineras men samtidigt glöms bord medan kvinnosången stannar kvar i medvetandet. Nio spår som visar prov på stor variation och uppfinningsrikedom med progressiv anda och samtidigt en speltid på strax över 41 minuter, det låter onekligen som att allt är upplagt för mitt gillande. Där finns idéer, komplexitet, kvinnosång, musikalistet, lysande produktion och ett album som inte är eveighetslångt, fantastiskt och allt i samma paket.

Men, noterar du, jag är inte sådär överdrivet entusiastisk i mina uttryck och detta beror på att det inte griper tag i mig, på flera ställen känner jag mig bedragen på något bättre som var på väg men avbröts på något vis. Dock måste jag säga att i andra spåret Psi-Drama hittar bandet fullständigt rätt på alla sätt, ett av årets vassaste och mest intressanta spår, samma schizofreni som i mitt sinne när jag skriver och med oväntade vändningar blir det ett spår jag bara vill lyssna på igen och som etsar sig fast i mitt medvetande och gör att Thee Orakle kommer att bli ett av de banden som alltid kommer att intressera mig när jag stöter på deras namn, det är något som inte många band gör. Men förutom det spåret griper inte albumets musik riktigt tag i mig, jag tycker den är spännande och kreativt och även hyfsat underhållande att lyssna på men på något vis ger det mig ingenting speciellt och om det inte vore för Psi-Drama hade den nog bara passerat mig mer eller mindre obemärkt förbi (nja, kanske inte helt med tanke på den spännande stilistiken).

Så, på det hela taget ett bra album med ett ögonblick av magi och en stunds musikalisk fullkomlighet, ett äventyr berättat i ett enda spår. Thee Orakles andra album är onekligen en intressant produkt men det behövs mer än ett lysande spår och en spännande idé hyggligt genomförd för att verkligen tilltala mig.