The Prophecy²³
Green Machine Laser Beam

Tyska tecknade seriefanikerna i profetian är tillbaka med sitt andra album om vi ska tro vad skivbolaget säger. Även denna gång har Marvin Clifford stått för omslaget som är betydligt bättre och mer slående än det var på förra albumet, skater thrash metal kallar Massacre det, men också thrash death party metal. Genrebeteckningarna blir allt konstigare känns det som, vad som är säkert är att de har en känsla för slående skivomslag och lite känsla av animerad film kan också tyckas gå igenom det hela, men inte bara det då det finns en del populärkulturellt och lite humor inslängt i bandets lyriska innehåll. Senast tyckte jag de visade upp en del bra musik men kanske inte så brutalt thrashgalet som de utgav sig för att vara, denna gång kan det dock vara annorlunda med tanke på att det försvunnit en och tillkommit två personer i bandet som numer kallas för en kvintett.

Musikaliskt är det samma stil som redan etablerats i och med deras tidigare alster, det är brutal thrash metall med lite medryckande melodier och en del humoristiska inslag. Dock är detta album lite mer brutalt än föregångaren vilket kanske kan tillskrivas en ny dödsvrålare, det finns också talade parter som får en att tänka på animerade actionfilmer. Känslan är att de inte tar sig själva på överdrivet stort allvar men i det antagandet kan jag förstås ha fel men det är känslan som gives när man lyssnar på albumet. Inte sådär jättevarierat är det, det känns som att alla låtar går i samma stil och väldigt lite skiljer dem åt. Produktionen är bättre än på förra albumet då de får fram en betydligt råare känsla nu, men samtidigt känns det modernt och väl genomarbetat. Lite som partymusik för de som gillar lite råare musik känns det. Sexton spår återfinns på albumet och dessa har en hälsosam speltid om 46 minuter som dock på grund av den bristande variationen känns lite grann i längsta laget.

På vissa sätt bättre än förra albumet men också på vissa sätt sämre, ljudbilden är mycket bättre nu och de känns mer gedigna och genuina nu men samtidigt saknas istället låtar som rycker med, låtar som får en att stanna till och tänka att ”det här var ju bra” så bättre och sämre på samma gång. Omslaget är definitivt snyggare och mer brutalitet är definitivt välkommet, vad som skulle behövts nu var lite mer dynamik mellan brutalitet och melodi eftersom det ofta tenderar till att bli lite enformigt åt ena hållet. En hitlåt hade definitivt också behövts då det nu inte finns något som egentligen drar mig till detta album och utan hitlåtar känns det svårare att välja albumet då det inte finns en direkt känsla som ställer mig positiv till det. Men det är definitivt en solid produkt och på det hela taget tycker jag att bandet utvecklats i positiv riktning.

Om ni gillade debuten kommer ni säkert uppskatta även detta album, om ni gillar brutaliserad tecknad film kanske ni också kan finna en uppskattning i detta album då det känns som actionserier musikaliskerade. Så ett snyggt omslag och ett ganska snyggt innehåll är vad vi får från profeterna denna gång, det är väldigt bra men det saknas det där lilla extra.