The Cheats
Pussyfoolin

De kallar sig fuskarna, ett gäng från Pittsburgh som erbjuder tretton spår av brustna hjärtan, sprit och sedeslöshet sägs det. Punk rock och sådant talas det också om när det gäller dessa amerikaners tredje album som fått namnet Pussyfoolin, jag antar att det syftar till att de lurar katter. Det snackas mycket om sprit och Marshallförstärkare och renodlad rock’n’roll både i musik och livsstil. Bandet ser ganska mycket ut som lodisar dock, inte direkt som rockers men de är åtminstone alla magra för att vara amerikaner även om en av dem är någotsånär nära en amerikansk kroppshydda.

Punkrock snackas det också om i pressinformation, jag personligen tycker att det låter gammalt. Ungefär som att någon grävt upp en kasettinspelning från den senare halvan av sjuttiotalet, absolut senast tidigt åttiotal. Jag trodde att jag av misstag hade stött på någon gammal skiva som jag råkat lägga in på ipoden när jag hörde dem för första gången, men tji fick jag, de var med på listan över band som skulle recenseras. Produktionen känns som den är nästan ett halvsekel gammal och det genomsyrar hela bandets ljudbild, det låter inte fräscht och som stor fanatiker av modern, välproducerad rockmusik kan det vara svårt att ta till sig. Låtstrukturerna bygger annars på enkla och beprövade metoder, ingenting som direkt överraskar där, det är verser och refränger allt uppbyggt på ett enkelt sätt och sedan rakt genomfört utan konstigheter. Smutsig enkel rockmusik som känns som att den kommit från det förflutna, så kan detta album enklast beskrivas.

Det här är faktiskt inte något vidare album, det känns gammalt och låtarna är inte speciellt bra. Jag antar att de söker något sådant, en råare, enklare och lite smutsigare ljudbild men jag tycker inte att det fungerar eftersom de inte har låtarna för att intressera. Och när de inte sedan heller har ljudbilden känns det bara som någonting riktigt meningslöst, lite grann som en källarproduktion från ett gäng musikaliskt mindre begåvade som nyligen börjat skapa musik. Det finns givetvis fans för musik som detta också med tanke på att de har ett skivbolag och att de tydligen ska vara fantastiska live vilket man inte kan vara om ingen tittar på en. För mig är det dock ingenting, en samling meningslös gammeldags rockmusik som inte ens var bra när det begav sig (musikstilen alltså).

Kanske är det så att det är lite gammeldags rostig arbetarklassmusik? ungefär som att detta band sägs ha uppkommit ur den rostiga askan av vad som en gång var en arbetarklasstad, Pittsburgh. Så om du känner dig som en gammal stålverksarbetare med sotigt ansikte och smutsig mustasch, då har du äntligen fått ett nytt album att lyssna på. Om du inte känner igen dig i den personbeskrivningen finns det faktiskt mer intressanta album att spendera tid och pengar på.