Space Mirrors
In Darkness They Whisper

Världen är full av misslyckade projekt, Alisa Coral från Ryssland, antagligen precis som en viss Lucassen fan av Hawkwind och kanske även Ayreon vad vet jag? Hon har i alla fall skapat någon form av psykadelisk rymdrockkonstellation som på sitt fjärde album inspirerats av HP Lovecraft för sin lyrik och antagligen så också musik. Jag måste säga att detta är ett album som i informationssyfte verkligen trycker på rätt knappar för mig: rymd, psykadeliskt, tokigheter att vänta och allt det där som är så spännande, och huvudpersonen medverkar eller har medverkat i ett projekt som heter Psi Corps. Psi Corps, kan det bli mer spännande än så? undrar om Bester förekommer där. Så Hawkwind, Arjen nämns i pressinfon och Babylon 5, kan det bli mer intressant på förhand? Kanske om det funnits något som styrde tankarna mot Farscape och Stargate. Omslaget ser förresten ut som att det var målat av ett barn på dagis.

Musiken är väldigt keyboarddriven och man kommer lite grann att tänka på Hawkwind, det är mycket psykadeliska inslag och en lite viktlös känsla infinner sig nästan när man lyssnar. Sångaren är någon form av baryton eller något åt det hållet åtminstone och sången om man ska kalla den för det låter oftast totalt oengagerat, mer som att sångare Lucifer snarare läser textrader än sjunger dem. Det finns några varierade sånginslag men de flesta är av det nästan talade oengagerade slaget. Inte särskilt tungt och det mesta drunknar i atmosfär, speciellt trummorna känns väldigt distanserade lite grann som att lyssna från kontrollrummet i Nostromo på någon som spelar trummor i det lilla skeppet som man kan fly från fripassagerare i. Överhuvudtaget känns stilistiken väldigt atypisk, produktionen känns inte överdrivet bra som man är van vid som avnjutare av Arjen Lucassens rymdproduktioner, eller The Vision Bleaks Lovecrafthistorier. Ett långt album har vi också att göra med men eftersom det är så varierat är det svårt att påstå att det blir för långt av den anledningen.

Misslyckade projekt sade jag i början, detta projekt tycker jag faller pladask på grund av den urusla ”sången”, och det känns synd för det finns så mycket bra på detta album som inledningen av andra spåret, där är sången också lite bättre så där får man upp ett hopp för en stund innan allt faller platt igen. Det är också lite för tamt tycker jag, de distade gitarrerna och trummorna borde fått ta mycket mer plats för i spår som det inledande känner jag nästan för att byta plats med Ripley och de andra på Nostromo efter besöket till LV426 för sången har en så liten entusiasm att hade han bara varit en procent mindre entusiastisk hade han legat på ett band i ett krematorium.

Kort och gott, det fanns löfte om något riktigt spännande men utfallet blev något allt annat än spännande, många element i denna musikaliska äventyrsroman är väldigt intressanta och tar dig till spännande platser. Samtidigt känns det som att man hela tiden förföljs av en person som är koma personifierad och det är tillräckligt för att förlora mitt intresse.

HHHHHHH