Red Eyes
Obey the Beast

Av någon anledning har detta band valt att kalla sig röda ögon, kanske är det efter alla långa kvällar på de nederländska fiken eller vart de nu är de brukar intaga cannabis i de trakterna. Kanske tyckte de bara att det var häftigt att kalla sig så, de släpper i alla fall nu sitt debutalbum i egen regi och detta går under namnet Obey the Beast vilket väldigt sällan brukar vara ett namn som lockar eftersom det brukar vara de här primitiva och ansiktsmålade tölparna som gör sådana album. Red Eyes däremit ser inte alltför ansiktsmålade ut, snarare som hämtade från ett seriemagasin. Besten som de uppmanar er att tillbedja kanske har något att göra med den från Uppenbarelseboken, eller så är det något helt annat.

De beskrivs som klassisk heavy metal av den äldre skolan med inblandning av bandets egen touch av ”New Age” och det kan väl faktiskt sägas vara en hyfsat bra beskrivning. Känslan är att de utgår från klassisk heavy metal för att sedan expandera med modern inramning och en del moderna musikaliska inslag för att skapa en hyfsat egen musikalisk framtoning inte alltför lik något annat band jag hört. Ljudbilden är ganska rå, lite sådär halvskitig skulle man väl kunna beskriva det som, sången accentuerar ofta den saken och trots att det kanske inte är den mest finstämda sången tycker jag att den är väl avvägd för musiken vi hör och väldigt bra. Red Eyes bjuder också på ganska stor variation över de tio spår som utgör deras debutalbum, det är distinkta låtar som var och en står på sina egna ben men som samtidigt känns väl sammanhängande av den förenande ljudbild. De visar också upp en stor mognad genom detta album, det låter som bandet är mer rutinerat än de faktiskt är.

Obey the Beast är ett album som har växt en del sedan jag först hörde det, om jag ska vara helt ärlig tyckte jag inte speciellt mycket om albumet de första två-tre gångerna jag hörde det. Allteftersom har det dock växt till sig och jag har alltmer kommit att uppskatta vad jag fått höra på detta album då det faktiskt i sin relativt enkla framtoning innehåller mer nyanser än man tror från början. Det är dynamiskt och energiskt och bandet har en väldigt bra sångare som lyfter flera av låtarna till högre nivåer. Titelspåret är till exempel ett riktigt bra spår som är variationsrikt, dynamiskt och riktigt medryckande, om alla spår varit i klass med det hade jag varit mer än måttligt road. Nu är det dock inte fallet, det är det spåret som sätter sig, resten av spåren på albumet är bra men inte av den kvalitén.

På det hela taget är det ett schysst album, kanske inte det bästa jag hört i genren men om du gillar klassisk heavy metal och metal av det lite råare slaget tror jag säkert att du kommer att finna detta album varandes ett spännande inslag i denna genre. Tack vare variationen är det också ett album man inte direkt tröttnar på i första taget, det enda problemet som finns är dock bristen på ett riktigt hitspår, jag gillar titelspåret mycket men det känns inte som en sådan där hitlåt som bara får dig att haja till och därför så blir mitt omdöme godkänt med viss mersmak.

HHHHHHH