Paradise Lost
Tragic Idol

Jag har skrivit om den här recensionen så många gånger att jag nu tappat räkningen på vilken gång i ordningen jag försöker sätta ord på det trettonde albumet från Englands svartaste gothare. Albumet släpptes redan i april så jag ber om ursäkt för att ni fått vänta på vårt omdöme, men för mig är det viktigt att vara helt på det klara vad jag tycker om en skiva innan jag publicerar min åsikt för allt och alla att se och efter många månaders lyssnande, flertalet omskrivningar och en hel del övervägande har jag äntligen kommit fram till vad jag verkligen tycker om 'Tragic Idol'.

Första gångerna jag lyssnade på 'Tragic Idol' kändes den mest bara väldigt tråkig för mig. Tempot är lågt, melodierna ganska monotona och ljudbilden väldigt svart. Dessutom störde jag mig något enormt på hur sångaren Nick Holmes tog sig igenom mer eller mindre hela skivan med hjälp av röstförvrängare. Men med tiden började jag ändå känna att melodierna kom någonstans, att tempot trots allt faktiskt inte är så fruktansvärt långsamt utan att de har ett djup i det hela som gör att de trots ett överlag ganska lågt tempo ändå spelar hyfsat fort i flera spår. Och även om sången kanske inte är skivans bästa element, så vägdes det ganska bra upp av hur övriga instrument briljerade. Men det var inte slut där. Efter ett tag uppenbarade sig nya problem längst vägen…

Det största problemet tror jag var att jag aldrig hade lust att spela skivan, att jag trots en hyfsat positiv åsikt om 'Tragic idol' ändå aldrig kände att jag ville dra igång den och spela låtarna som jag i min text skrivit tyckte var så bra och finurliga och intelligenta. Så jag började fundera på varför det var så och jag kom fram till att albumets största problem är att det är så onödigt mörkt hela vägen. Nu ska ni inte missuppfatta saker, jag är en väldigt mörk person inombords och skulle ni komma in i mitt inre skulle det förmodligen inte spela någon roll vilken form av belysning ni tog med er in, den skulle ändå kvävas av mitt inre mörker. Ändå känner till och med jag att 'Tragic Idol' bara blir så tragiskt svart hela vägen att det inte går att lyssna på den utan att bli lite less på sin blotta existens.

Det är inte så att det inte finns bra saker på albumet, men vart vill de komma egentligen? Deras något doomiga svartgoth har lite stagnerat i den här ljudbilden nu över ett par album och även om den förmodligen aldrig låtit bättre - i alla fall kan jag då inte säga att jag tycker den låtit bättre någon gång - så blir den alldeles för ledsam att lyssna på i längden för mig. Man kan hävda i evigheter hur stämningsfull och okommersiellt otillrättalagd skivan är med sin mörka ljudbild där gitarrerna ständigt ligger över låtarna likt kyrkorglar och keyboardslingorna drar iväg en likt mardrömmar tillsammans med den något surrealistiska sången. Men det är ingen inspirerande upplevelse att sitta och lyssna på 'Tragic Idol' och jag har verkligen försökt nu i flera månader att hitta ett tillfälle där skivan är lämplig att spela så att den känns både bra och passande… men jag kan verkligen inte komma på något sådant tillfälle. Den har ingen riktig plats i den här världen.

Det stora problemet är just att 'Tragic Idol' stagnerar i samma mörka ljudbild genom större delen av skivan. Det hela känns i mitt tycke en aning som Beethoven i modern hårdrockstappning, men utan det där klimaxet som Beethovens musik alltid kommer till någonstans. Ledgitarrerna spelas nästan som fioler (eller orglar) - högt inställda och en aning skrikande men i stämningsfulla intåg. Ljudbilden är stor och mastig utan att bli riktigt dominerande och sången är oftast en aning gapig och vrålande, men under större delen av skivan tycker jag det känns som att albumet väntar på att någon annan ska ta initiativet till att det ska börja hända saker, och till skillnad från i ett datorspel så kan vi som lyssnar inte riktigt göra det. Vi har inga interaktiva verktyg och albumet faller därför mest på sin egen tafatthet.

Det finns dock ett par-tre låtar som är bra och framförallt tycker jag att det är Fear Of Impending Hell och titelspåret Tragic Idol som står för den saken. Jag har varken från början eller nu ansett att det här är ett särskilt dåligt album, därför det är ett oerhört snyggt, välgjort, välspelat och på sina håll bra album vi har att göra med men samtidigt också ett album som saknar någonting som gör att man dras till det. Visst varierar 'Tragic Idol' sig, men bara på mikronivå och mikroskopet behöver gå på högvarv för att man ska se alla de genialiska ting Paradise Lost ägnar sig åt på den här skivan. Jag förstår liksom poängen med skivan, men större delen av alla er mer eller mindre vilsna själar där ute kommer inte förstå poängen med varför ni ska lyssna på den. Jag gör det då i alla fall inte och jag har försökt komma på en anledning i flera månader nu. Jag kan dock säga att gillar du därför doomig och gotisk musik i ett mestadels lågt tempo, eller kanske rentav är ett tidigare fans av Paradise Lost, är den här skivan riktigt bra på vad den gör… mitt problem är bara att förstå varför den gör det.

HHHHHHH