Band:
Neal Schon (Guitars)
Steve Smith (Drums)
Igor Len (Keyboards)
Discography:
Late Nite (1989)
Beyond the Thunder (1995)
Electric World (1997)
Piranha Blues (1998)
Voice (2001)
I on U (2005)
Guests:
Jan Hammer (Moog solos)
Info:
Produced & mixed by Neal Schon
Recorded at fantasy Studios
Released 2012-10-19
Reviewed 2012-10-14
Links:
schonmusic.com
last-fm
frontiers
Totalt har Schon släppt över 20 album vid sidan om Journey innan 'The Calling' och medverkat på ytterligare ett 20 tal som gäst och när Schon tar ton på gitarren hör man en man som verkligen behärskar sitt instrument till fullaste grad. Men som vi skrivit otaliga gånger tidigare här på Hallowed behöver stor kunskap inte automatiskt betyda bra musik när allt kommer till kritan och detta blir extra mycket sant när det handlar om instrumentala album - såsom 'The Calling' som inte innehåller ett enda spår med någon form av sång. Det är ett modigt val av Schon, som dock backas av både klaviatur och trummor - hanterade av Igor Len respektive f.d. Journeytrumisen Steve Smith, som satt ihop en drygt 54 minuter lång skiva med tolv spår på detta sätt. När man hör det första spåret är det lätt att luras till att man nu ska få ytterligare ett instrumentalt album med gitarronani som bara har som syfte att visa hur duktig han är på spela sitt instrument, så som alla andra sologitarrister gör, men det framgår ganska snart att så inte är fallet.
'The Calling' börjar med titelspåret som är en fest för den som älskar narcissistisk gitarruppvisning av högsta klass, kryddat med lite häftiga bakgrundsmoogs av Jan Hammer och spännande keyboards av Igor Len. I andra spåret är det Steve Smiths tur att visa sina kunskaper tillsammans med Schon då trummorna här låter betydligt mer spännande än i inledningsspåret. Allt eftersom spåren passerar skiftar stilen på låtarna ganska mycket och likaså vem som får briljera vid sidan om Schon varierar från låt till låt. Någon mer specifik stil på musiken mer än gitarrmusik är svår att ge eftersom det går från att vara väldigt rockigt till väldigt jazzigt till fusionaktigt till något som nästan kunde varit hämtat ur en musikal. Särskilt mycket som låter som det vi förknippar med Journey går det inte att hitta, däremot lite grand som påminner om det "alternativa" Journey - den musik de började att spela och som de då och då återvänt till på enstaka låtar. I grunden är dock 'The Calling' någonting helt annat och skivan ska helst ses som helt och hållet fristående från Schons tidigare utgåvor. I alla fall de som inte tillhör hans solorepertoar.
Genomgående över hela 'The Calling' spelar Schon sina gitarrer så imponerande att även den mest envisa sologitarrhataren måste smälta från sin iskalla barriär av förakt mot instrumentala gitarrdrivna skivor. Men när man spelar skivan några gånger i rad eller har hört den några gånger spelar det inte så stor roll att låtutbudet är varierat och låtmaterialet genomgående bra - det blir ändå enformigt att bara höra instrument spela och briljera om vartannat. Skivan är en uppvisning, ett fantastiskt bevis på hur bra Schon är på att spela sitt instrument. Och jag tycker det är dags att fler än bara jag håller honom högt när det är dags att överväga duktiga gitarrister, har ni inte gjort det tidigare så ta er en funderare på varför när ni hör 'The Calling' för det är inte bara fingerfärdigheten utan sättet han spelar på, låtarna han tar fram med sitt instrument och ljuden han kan få till. 'The Calling' gör ingen som suktar efter gitarronani på högsta nivå besviken. Som musikalbum är det dock inte allt för hållbart i längden. Jag tyckte att någonstans runt sjunde-åttonde spelningen började det kännas tjatigt och jag har inte ändrat åsikt efteråt.
'The Calling' får nog anses vara årets bästa instrumentala platta. Och en av de mest varierade… men jag saknar likväl sången - om så bara i en eller två låtar. 54 minuter instrumental musik är i längsta graden.
HHHHHHH