Naam
Ballad of the Starchild

Enligt sikhismen står Naam för ett förenande av medvetande, ande och verklighet vilket uppnås genom hängivet repeterande av hans namn både verbalt och mentalt. Naam är tecknet, symbolen och sången för Gud. Det är nyckeln för att kunna inträda i guds närvaro och så vidare med diverse religiösa undertecken. Förkortningen Naam kan vara antingen ett amerikansk-afrikanskt museum eller en intresseorganisation för bilmuseum i USA. Naam är också en indisk film från 1986 och ett amerikanskt band från New York. Jag antar att ni kan lista ut vad denna recension kommer att handla om.

Stort tack till vem som nu promotade detta album, en liten lapp med pressinformation hade inte skadat, bara en skiva och inget mer gör det svårt att säga något om bandet. Och det är väl alltid kul att få veta lite mer om produkten som vem som är producent, vilka musiker som medverkat och allt det där. Nu vet jag att Naam tidigare hunnit med ett album och detta är deras tredje EP sedan starten som skall ha varit någon gång runt 2007. Mer än så vet jag egentligen inte om dem, jag vet att denna EP har tagits emot med blandade reaktioner där vissa varit omåttligt positiva medan andra sagt att det är ganska sömnigt och jag tycker nog att man kan säga att kvalitén är någonstans mitt emellan.

Det är psykadelisk rock, tänk Pink Floyds tidiga era, tänk Hawkwind men samtidigt med lite stonerinslag och lite diverse annat modernt inslängt i allt. Personligen skulle jag vilja säga att Hawkwind känns som en väldigt bra jämförelse om man önskar jämföra med andra band, dock utan Hawkwinds starka låtmaterial. Musiken är annars atmosfäriskt långsam och svävande, sången tycker jag är på något vis distanserad och otydlig som att den inte riktigt kommer någonstans ifrån. När det gäller stämningar tycker jag att Naam träffar väldigt rätt på denna EP. Det är sådär lagom varierat utan att du egentligen tänker på det, albumet börjar på en plats och slutar någon helt annat och det är ett äventyr genom rymd, lite grann som Voyagers äventyr i Star Trek om man bortser från de mer extrema konfliktsituationerna de hamnar i, en form av rymdutforskning i en ännu ej kartlagd sektor kan det beskrivas som. En sektor som dock saknar all form av spektakulärt innehåll, mest bara tomhet mot en fascinerande bakgrund. Produktionen är bra och de fem spåren klockar in på en tid av 26 och en halv minut vilket känns som en lagom speltid för denna EP, mer än så och du somnar av den sövande, svävande musik de bjuder på.

På det hela taget känns denna EP välgjord men ganska sömnig och den känns faktiskt bäst att inta i ganska små doser. Om du gillar psykadelia så kanske detta är något för dig att sätta tänderna i, gillar du musik med tydliga refränger och energi bör du hålla dig borta. Så välgjort, hyfsat bra men bör inte överdoseras känns som en bra beskrivning av hur det är att lyssna på Naams senaste alster.