Mike Paradine Group
Death in the Family

Mike Paradine som till vardags sköter trummandet i power metalbandet Arctic Flame släppte för ett litet tag sedan sitt första soloalbum där han haft hjälp av flera sångare bland annat sin sångare i Arctic Flame men också Wolfs sångare och så har han själv skött sången på ett par av låtarna. Det är enligt utsago ett väldigt personligt album med låtar som har personliga teman såsom party för seriemördare och så vidare. Omslaget känns en aning religiöst måste jag säga men det kanske inte är något någon kommer att se med tanke på att detta album endast släpps som digital utgåva. Personligen har jag aldrig gillat digitala album som sak och har därför redan på grund av den saken exkluderat det från ett tänkbart köp, Rock’n’Growl har ju ändå försett mig med alla låtar så det finns ju ingen anledning att köpa det för min del. Och så gillar jag att alltid ha en fysisk version av min musik för datorer havererar och hur ofta säkerhetskopierar man musik?

Men till Mike Paradine nu, en man som är gift med tre söner om man ska tro pressinformationen, han har också amputerat sitt vänstra ben som en konsekvens av att han diagnosticerats med bencancer. Detta skedde när han var tretton år gammal och andra spåret Rise up From the Grave handlar om just detta, det finns också låtar som rör elfte septemberattentaten som förstås ligger nära tillhands för en man från New Jeresy, det finns låter om hans uppväxt och så vidare, som jag redan nämnde så ska det vara ett väldigt personligt album.

Det är fyra olika sångare med distinkt olika röst som sjunger på detta album, något som i sig inte behöver betyda någonting men para det med musikaliska inriktningar som varierar från standard heavy metal till hårdrock/rock av olika slag så dyker en bild av ett ganska spretigt album upp. Det i sig behöver inte vara något problem men i fallet detta album känns allt väldigt lösryckt nästan som att jag hade spelat min att recenseralista i musikprogrammet på slumpmässig uppspelning, denna spretighet accentueras förstås också av att det är olika sångare. Detta gör att det är svårt att övergripande beskriva det musikaliska för jag tycker också känslan kring ljudbilden skiljer sig väldigt mycket åt mellan låtar och därför är det näst intill omöjligt att ge en övergripande bild av detta album mer än att det är osammanhängande och om du vill ge det en positiv vinkling, väldigt varierat och att det troligen finns något för alla.

Någon skrev i en recension att det är okej med lite spretighet för det finns ingenting värre än album där alla låtar låter likadant och till viss del kan jag instämma i det resonemanget. Samtidigt är nog det näst värsta album som inte har någon direkt sammanhållande kraft att tala om, ett album bör ses som en enhet och detta album är svårt att se som en enhet. Samtidigt är det svårt att avfärda det för att det finns nog element som tilltalar de flesta och det har fått en del positiva recensioner och jag tycker att det är ganska bra trots allt, låtarna fungerar och även om det finns någon som känns en aning trist så är helheten bra trots att det känns som spår från tio olika album. Så om du vill ha femtio minuter som kan beskrivas som lite av en resa genom den hårda rockhistoriens olika faser och stilar då är detta albumet för dig. Ett bra tidsfördriv helt enkelt, inget världförändrande eller fantastiskt men ett bra album.