Mercury Tide
Killing Saw

År 2000 släpptes det kanske absolut bästa Heavy Metalalbum som någonsin skapats, Angel Dusts Enlighten the Darkness på vilket sångaren Dirk Thurisch gör den kanske vassaste sånginsatsen som någonsin gjorts på ett heavy metalalbum. Denne Thurish är nu tillbaka efter närmare tio års tystnad sedan debuten med Mercury Tide som går under namnet Why och släpptes 2003, 2002 var för övrigt senast vi hörde något från Angel Dust som enligt pressinformationen nu är ett övergivet kapitel för Thurisch. Något jag hoppas inte är sant för om det finns något världen behöver så är det ett nytt album av Angel Dust med tanke på magin de förmår skapa i enstaka låtar och ibland hela album som Enlighten The Darkness men även på Of Human Bondage, Bleed och Border of Reality finns det briljanta spår och titelspåret på Bleed måste vara ett av de mest magiska jag hört. Hursomhelst det är inte saknaden av Angel Dust som är under luppen nu utan Dirk Thurischs eget band Mercury Tide.

Som jag redan nämnt har Mercury Tide mäktat med ett album tidigare, då med helt annan laguppställning men det var tänkt som ett sidoprojekt då, nu är det ett band på allvar och deras album går under namnet Killing Saw. Det är ett album som marknadsförs ganska hårt på Dirks namn och hans roll hos Angel Dust vilket förstås gör jämförelser oundvikliga och med tanke på att jag är en gigantisk fan av Angel Dust är det ganska logiskt att det kommer att smyga sig in några sådana referenser i min text. Vid första anblick ser Mercury Tide och Killing Saw dock ut att vara väldigt annorlunda från Dirks tidigare band, omslaget känns mer teatraliskt och även logotypen känns distanserad från heavy metal och mer riktad på något melodiöst metalliskt vilket även bandfotografierna föreslår.

Det känns som omslaget är hyfsat träffsäkert i sin beskrivning av bandet, det är väldigt melodiöst med suggestiva keyboardelement och några pianoglimtar som är i klass med de vi fick på Bleed, dock inte på samma sätt. Många medryckande refränger och väldigt ofta fokuserat på sånginsatsen vilken är oklanderligt bra, han har inte tappat något av sin känsla den gode Thurisch. Låtarna är stilistiskt varierade på ett sätt som ger albumet ett genomgående dynamiskt flöde och gör att det således inte känns stagnerande någonstans. Det är också så att introt och avslutande Have No Fear inleds och avslutas på ett sätt som gör att albumet återvänder till starten efter att ha genomgått en resa genom de tolv spåren och 47 minuterna av musik. Vad säga mer på detta område? jo, albumet har en stark produktion som gör att ljudlandskapet känns väldigt dynamiskt mellan melodierna och tyngden i den heavy metalbas bandet ändå har i bakgrunden.

Är det här då ett substitut för Angel Dustfanatikern som saknar det bandets insatser för världen? Inte direkt, givetvis finns där förenande drag som sångaren och även en del i det musikaliska i övrigt som titelspåret, även spåret Satan Sister och i spåret Lord of Memories finns det även element som starkt drar tankarna till Angel Dust men Mercury Tide är ett helt annorlunda band, de är inte alls like tunga som Angel Dust, inte heller har det den där ödesmättade känslan som Angel Dust ger i sin musik detta genom att Dirk Thurisch sjunger på ett annat sätt och jag själv gjorde lite i början misstaget att tänka Angel Dust vilket jag beskyller promotionfolket på eftersom överallt matas vi med Angel Dusts bandnamn. Men Mercury Tiden är som jag sade ett väldigt annorlunda band, att det finns drag som förenar Dirks två band är inte konstigt med tanke på hur distinkt hans röst är och att det är omöjligt att inte ta med vissa influenser från tidigare erfarenheter. Men Mercury Tides musik är teatralisk, dynamisk, medryckande och i jämförelse med Angel Dust, väldigt positiv i sin framtoning.

Jag kände mig sådär måttligt road av detta till en början eftersom jag hela tiden tänkte mig något i stil med Angel Dust, men när jag betraktar Mercury Tide som sitt eget band och inte som någon tänkt ersättning för Angel Dust blir saken en annan. Låtar som titelspåret, Alone in My Room och avslutande Have No Fear är helt enkelt magiska och resten av albumet är knappast tråkigt heller så det blir ett väldigt roligt album att lyssna på. Jag gillar speciellt pianoarbetet när introt övergår i titelspåret Killing Saw, där har vi musikgodis av stora mått. Att Dirk Thurish har en av metalvärldens bästa röster till sitt förfogande och kombinerar den med riktigt bra låtar gör att Mercury Tides Killing Saw definitivt är en såg värd att mörda med.