Malfeitor/Birch Mountain
Dawn of Silent Decay (split)

En andra split jag recenserar på denna sida, det var ett tag sedan denna släpptes men filerna har hela tiden krånglat att spela på min äppelmaskin så skyll på äpple att det tagit tid. Sådana här splittade skivor kan vara vettiga att släppa på vinyl då man måste byta sida för att komma till nästa band, på CD känns det mest olämpligt men det behöver inte alltid vara det. Malfeitor och Birch Mountain som delar detta album är väldigt relaterade till varandra då två av de tre medlemmarna förekommer med båda band vilket förstås borde indikera att de är ganska lika varandra. Att det handlar om dödsmetall borde också stå klart för alla med tanke på bolaget och att inga andra genrer släpper splittar längre. Båda dessa band/projekt är ganska nya med Malfeitor som bara släppt en demo innan denna även om de nu i slutet av april släppte sitt första album också det på Hellthrasher, Birch Mountain har ett självfinansierat album från 2010 ute och det är därifrån deras fem låtar kommer, Malfeitors är från deras demo om jag förstått saken rätt.

Musikaliskt skiljer sig dessa band något åt med malfeitor varandes ett ganska typiskt dödsmetallband med tunga riff och allt det där, mörk grymtandes sång och smattrande trummor. Birch Mountain är lite mer melodiösa och lite mer tempofyllda med en viss dragning i sången mot hardcore men samtidigt känns det på något sätt ganska lika varandra också. Precis som med det mesta jag hört från Hellthrasher känns det lite grann som källarproduktioner med en ljudbild som är opolerad och rå, brutal skulle nog vissa vilja tillstå och om man har svårt för vrålsång kan det nog tyckas så också. Precis som all musik av detta slag känns det sådär billigt och spelat på normal volym inte särskilt tungt, om du drar upp ljudet mycket kommer dock den där hamrande känslan som dödsmetall av det här slaget brukar ha. Och som allt annat i genren kan det knappast sägas vara nyskapande även om Birch Mountain inte låter helt billigt brutalt hela tiden med några melodiösa mellanspel. Sångaren vrålar stämbanden av sig i båda släpp och låter arg men inte särskilt ondskefull, vilket faktiskt väldigt få sångare i genren lyckas göra märkligt nog eftersom ond bråd död och ondska är vad genren går ut på. Vi får fem spår av vardera band och dessa tar 40 minuter att spela.

Malfeitor suger ganska ordentligt måste jag säga, deras musik är intetsägande, tråkig och meningslös rakt igenom de fem spåren så de går definitivt helt bort när det gäller att säga något positivt om detta skivsläpp. Jag tycker dock att Birch Mountain har en del positiva drag, de har lite mer melodiösa inslag och ibland låter det riktigt okej faktiskt men här saboteras allt av urusel sång, något som jag tycker är lite bättre på Malfeitors del men knappast bra där heller. Det största problemet för detta är nog dock att det låter precis som allt annat i genren, försöker vara brutalt får ett ganska tomt ljudlandskap och sångaren känns mer som en hes råtta än som någonting som faktiskt är ondskefullt. 40 minuter av detta känns ganska mycket som en evighet men visst finns där ett och annat snyggt inslag hos Birch Mountain som trots allt visar prov på någon form av musikalisk idé till skillnad från det andra bandet.

Så ett astråkigt och meningslöst band kombinerat med ett som åtminstone har en och annan tanke bakom ger en överlag ganska meningslös och tråkig skiva. Det låter som en billig källarprodukt mer eller mindre utan vettig utrustning och känsla för produktion och ljud, trist och intetsägande. Om du gillar din musik som allt inom genren är det nog för dig men som skivsläpp för en bredare grupp musikälskare är det bara bortkastat och lika roligt som att bli magsjuk om vi ska slänga in en metafor.