Med maken Erik Norlander som caddy ger sig Lana Lane ut på de öppna fälten som hon målar upp med sin musik. Bollen går från någorlunda snabba och relativt storslagna A Dream Full Of Fire till en betydligt lugnare El Dorado via hål 2, Maybe We'll Meet Again, och dessa tre spår utgör en ganska intressant, atmosfärisk inledning på skivan med musiklandskap som påminner mycket om Lana Lanes bättre spår i diskografin. Det är dock när vi kommer in på Darkness Falls och framförallt Hotels som skivan fallerar.
Darkness Falls har en refräng som inte kan beskrivas som annat än dammsugarljud samtidigt som Lana yttrar orden Darkness Falls med varenda stavelse utstakad och verserna passar inte alls in till detta. Det är som två vitt skilda låtar och känns mest bara enerverande. Två ganska bra låtar för sig, men sammansatta till den drygt fem minuter långa låt det nu är blir resultatet enbart pannkaka. En pannkaka som förmodligen serveras på ett av hotellen som åsyftas i låten Hotels. Det här är skivans absolut sämsta spår med en refräng som Lana mest bara skriker utdragna toner i och verser med piano och akustiska gitarrer som hade kunnat varit bra om det inte bara varit för den hemskt fåniga lyriken. Jag gillar låten instrumentalt, men den här får Lana ta på sig - det låter riktigt dåligt!
På hål sex frågar Lana om vi drömmer och ser och slåss mot den "stora maskinen" innan hon bryter ut i ett av skivans absolut bästa spår där hon drar ut på tonerna i riktig allsångsmässiga "åååååå-åååå-åååååååå". Hon sjunger också i röstförvrängare under delar av låten, vilket får mig att tänka på Chers 90-tals-hit som också hette Believe, även om denna är bättre. Life Of The Party, Gone Are The Days och Moon God är alla mellanspår som varken är särskilt bra eller dåliga men av de tre är Moon God den mest minnesvärda eftersom Lana Lane även här använder röstförvrängaren i den korta men sköna refrängen och när hon gör det låter det riktigt lustigt. Lustigt mer än något annat.
Det avslutande spåret är ett nästan 12 minuter långt jätte epos och det är en låt i samma stil som titelspåret på fru Lanes 'Secrets Of Astrology' från 2000, fast med ett lite lugnare intro. En ganska bra låt men jag har uppriktigt svårt att förstå varför de kände att de var tvungna att ha alla mellanpartier i låten med. Det är så extremt mycket utfyllnad i låten att det är svårt att se någon som helst anledning till att den skulle vara längre än på sin höjd 7 minuter och även det känns som att ta i i överkant. Och på något sätt känns denna låt som ganska talande för hela skivan i helhet. Bra, absolut - Lana har ännu inte gjort en skiva som jag tycker är dålig, men det är för mycket utfyllnad och för lite substans. På något sätt tycker jag alltid att Lana Lanes skivor tenderar att vara lite för mycket yta och för lite innehåll och detta är inget undantag. Skala ned det 20 minuter, plocka ut guldkornen och skippa allt det där repetitiva överatmosfäriska tramset som bara fyller ut mellan det som verkligen betyder något. Då hade jag varit nöjd.
Ett starkt godkänt till Lana, men denna timme hade lätt kunnat skalas ned till 40-45 minuter utan att förlora en enda sekund av riktig musik och det är där mitt intresse försvinner - i 15-20 minuter av trams.
HHHHHHH
