Koritni
Welcome to the Crossroads

Australisk hårdrock hör ju inte till vanligheterna och jag antar att du oftast tänker på växelström/likström om någon skulle säga australisk hårdrock. Det här är ett band lett av den karismatiske sångaren Lex Koritni, jag har dock ingen aning om det där med karismatisk eftersom det är tagit ur pressinformationen. Om jag tolkar den information jag har rätt ska detta handla om bandets tredje studioalbum och det ska vara deras mest solida album hittills och om det kan jag inte annat än hålla med eftersom jag inte hört bandet tidigare så blir det det mest solida album av dem jag hört. Welcome to the Crossroads heter albumet och har en gitarrist på framsidan och om vi spelar den lilla runda saken innanför omslaget kan vi också få höra gästinhopp från Jeff Scott Soto, Jeff Waters och Rusty Brown alla hyfsat kända för sitt hantverk i andra konstellationer.

Det är hårdrock i sin naturliga form, rakt på, inga konstigheter, medryckande refränger och ett energiskt utförande. Partyrock skulle nog vissa kalla det för det finns en del partytema i vissa av spåren så det är väl inte helt fel att kalla det så. Det är heller inga problem att höra att bandet är australiskt, jag behövde inte konsultera pressinformationen för att konstatera något sådant. Det är okomplicerat med en medryckande och positiv känsla genom de tolv spåren som utgör detta album, Koritni har en rockröst som låter sådär lagom whiskypåverkad och den smälter väl samman med musiken. Produktionen är typisk för genren, bra ljudbild och medryckande är vad det kan sägas vara och du får en speltid på omkring femtio minuter som kanske inte kan sägas vara de mest varierade femtio minuter du någonsin upplevt i musiksammanhang.

Det här är definitivt musik du inte behöver någon som helst ansträngning för att ta in, det är bra direkt eftersom det är så okomplicerat. Man blir lätt positiv av att lyssna till det då det har ett positivt tonläge hela tiden och bjuder in oss till platser som Sydney under sommartid vilket jag kan garantera är bättre än Sveg en vecka före midsommar 2012. Men vi får också ett ord från sponsorerna och diverse annat spännande om vi tittar till titlarna. Kanske inget sådär jättelysande spår på albumet men inledande Down at the Crossroads och Sydney in the Summertime är två som sätter sig i medvetande och som jag kommer ihåg. Samtidigt som det är kul att lyssna på så är det enkelt och ganska likformigt på gott och ont, det är inte ett album som du direkt kommer att associera med lysande musik eller så men ett album du med gott samvete kan spela på festen och/eller när du ska syssla med de årliga husrenoveringarna under sommarsemestern, eller kanske bara när du kör bil. Det är jättebra bakgrunds musik och egentligen inte något du känner dig alltför intresserad av att studera alltför nära, inte för att det faller i bitar då men på grund av karaktären på musiken.

Down at the Crossroads är ett roligt album att spela, och definitivt värt att låna ett öra om traditionell refrängfokuserad hårdrock är din kopp te. Jag spelar gärna den i bilen, eller har den i bakgrunden när jag gör något annat. En kul skiva för stunden men kanske ingenting som ger ett alltför stort bestående intryck, klart godkänt för Koritni.