Kevlar Bikini
Explodisiac

När det gäller personlig skyddsutrustning för användning där man kan beskjutas måste jag nog tillstå att en bikini i kevlar inte skulle vara mitt första val, främst kanske för att jag inte direkt klär speciellt väl i bikini men också förstås att den inte skyddar speciellt stor del av kroppen. Det kan förstås vara så att i Kroatien finns en kod bland upprätthållare av ordning och den kriminella sidan att man bara skjuter mot det området av kroppen, det är dock något som också känns ganska riskabelt. Trots att den inte duger särskilt väl som skyddsutrustning har detta kroatiska band tagit bikinin i kevlar till sig och döpt sitt band till just Kevlar Bikini och de skall vara ett band som står för originalitet och individualitet. Tillåt mig tvivla en aning, varför? kanske är din fråga då, svaret är se på namnet, låttitlarna och dessutom säger de att deras mål är att spela musik de vill höra, av någon anledning låter band som säger så alltid som kopior av något annat band. Skivomslaget kan ju knappast sägas lova särskilt mycket heller, samtidigt kommer de från exotisk plats på hårdrockarkartan.

Rock’n’roll med energi och attityd, förhoppningsvis ligger det en del humor bakom låtarna också men jag har svårt att höra någon form av ironisk ton men kanske är det språket som gör att det inte skiner igenom hela vägen för inte kan någon med titlar och lyrik som detta band faktiskt ta sig själva på allvar, eller? Sången är hes, arg och energisk och ofta spottas orden ut i ett raskt tempo, inte så mycket till melodiös framtoning och det är rakt, smutsigt, rått och som gjort för rockfesten eller livescenen. Kanske inte riktigt ett album att bara sitta ned och lyssna på. Det är kort och koncist med trettiotre minuters speltid och tio spår, tio spår som alla känns energiska bortsett från det nionde som känns lite grann som en sen andhämtningspaus inför det avslutande spåret som refererar till en känd person som inte är Lars Ulrich eller Klaus Meine.

Vi har redan fastställt att Kevlar Bikini inte duger som personlig skyddsutrustning, men hur är det som musikalisk underhållning? Egentligen är det ett ganska svårt album att bedöma eftersom det är ganska bra som bakgrundsmusik men desto mindre spännande att sitta ned och lyssna till. Det är bra för vad det är men simpel musik designat för att underhålla på en scen eller som festmusik har aldrig tilltalat mig och jag kan inte säga att dessa bikiniprydda herrar har förändrat den känslan det minsta. Det känns lite grann som att det går in genom ett öra och ut genom det andra, ungefär. Det är välgjort och har en bra energi och jag tror säker att det kan tilltala den som vill ha sin musik enkel och rakt på sak, jag föredrar musik som är lite mer utvecklad, lite mer sofistikerat producerad och gärna lite mer finurligt uttänkt.

Individualitet och originalitet sa de? Var hade de gömt den? jag kunde inte höra något sådant men självklart ska jag tillstå att det inte direkt finns något att klaga på gällande detta album, mer än kanske att bandet borde ha satsat mer på att lyfta fram det humoristiska som deras texter tycks indikera. Kanske saknar de förmågan att vara riktigt självironiska, men på det hela taget måste jag kalla detta album ganska bra, speciellt för den som letar efter något att stoppa i stereon på festen. Det måste dessutom vara ganska bra eftersom internet tycks krylla av positiva recensioner för detta album, så om ni gillar okomplicerad rock med attityd och energi då har ni något att kolla upp här.

HHHHHHHH