Kane Roberts
s/t

Kane Roberts, känd som gitarrist på tre av Alice Coopers album och tydligen för sin Rambolika fysik och sin gitarr som ser ut som ett maskingevär. Visuellt patetisk är han uppenbarligen men det behöver ju inte betyda att hans musik är patetisk, även om det alltsomoftast brukar vara fallet med sådan band/artister. Det är en återutgåva av denne Roberts debutalbum som fått samma namn som artisten själv och den har ett omslag som är fruktansvärt patetiskt och fult och saken blir inte bättre när man läser denne Kanes hemsida eller om honom, hela hans uppenbarelse och hans album känns fruktansvärt ointressant. Seriös som jag dock är måste jag ju ändå sätta mig in i det musikaliska innan jag verkligen säger något om albumet som i original släpptes 1987 och alltså nu åter ser dagens ljus, kanske så att folk ska slippa lägga ut multum på att köpa albumet vilket verkar ha varit fallet om jag forskar på vad personer som skrivit om albumet sagt.

Vad vi bjuds är klassisk melodiös rockmusik anno åttiotalet, ibland hårdare ibland lite mer finstämt ofta relativt enkla låtupbyggnader men i vissa lägen spelar han ut i komplicerade orgier och sådant, en låt är ett gitarrsolo till exempel utan andra instrument och det finns en del gitarrerande som känns lite forcerade som för att bara visa upp kompetensen som gitarrist. Sångaren (Roberts själv) visar upp en ganska typisk rocksångarröst, ingenting som direkt imponerar men kanske inte heller avskräcker utan bara känns helt ordinär. Hyfsat medryckande och hyfsat varierat, som återutgåva det är så kan man väl med gott samvete säga att det låter väldigt mycket senare hälft av åttiotalet och lite grann med samma stilistiska grepp också. Tidstypiskt är också speltiden av ganska standardiserat format med knappa fyrtio minuter och elva spår och visar en hyfsat varierat repertoar.

När jag lyssnar på detta dyker en fråga upp, en fråga som väcks av vad jag får höra på detta album. Den frågan är varför? Varför återsläpper de ett album som detta? Det är inte speciellt bra, det är inte speciellt unikt och det känns knappast som något som revolutionerat någonting inom musiken utan mest som ett i mängden, ett av dessa rockalbum med en vanlig rocksångare och en vanlig musikalisk utformning. Helt enkelt ingenting speciellt, visst finns där en del musikalisk kompetens men det ensamt kan ju knappast lyfta ett material av mindre intressant kvalité. Visst om du gillar rockmusiken från det mittersta åttiotalet och speciellt den med uppvisningskåta musiker så kan ni säkert få ut en del av detta, om inte så finns det väldigt mycket mer intressant musik både på Yesterrock och på andra bolag att sätta tänderna i.

Men för att avsluta det hela har jag väl inget direkt favoritspår på albumet med Gorilla är en definitiv motsats till ett favoritspår och känns helt fel sett till hela albumet, där finns dessutom några spår där vers och refräng inte direkt känns sammanhängande, ett exempel på detta är albumets första spår Rock Doll men det finns ett par till som känns likadana som det spåret. Triple X är väl kanske bäst för det är ganska medryckande och bra och det kan överväga den töntiga lyriken, annars finns det inte direkt mycket som känns av värde.

Kort och gott kan jag konstatera att detta album inte direkt roar mig och jag kan med gott samvete lägga det till handlingarna och gå vidare till ett album som känns mer intressant. Nej Kane kanske imponerar på någon med detta album men på mig imponerar han verkligen inte, det känns för överarbetat, för självfixerat och för ointressant för att verkligen fungera.