Jimi Jamison
Never Too Late

JJ som han säkert inte kallas är tillbaka igen efter förra årets samarbete med Bobby Kimball släpper han ett nytt album under sitt eget namn även om han denna gång i stor utsträckning samarbetat med Frontiers egen favoritproducent Erik Mårtensson som producerad men också hjälpt till en del i låtskrivandet. Ett album med ett snyggt skivomslag och en överlevare i huvudrollen, kan det bli bättre? Givetvis, allt kan alltid bli bättre men givetvis finns där mycket goda förutsättningar för ett fint album med en av de bästa sångarna i genren och med Eriks kompetenta vakande ögon och öron. Dock har vi många gånger hört hur saker och ting gått snett trots de bästa av förutsättningar varför jag som vanligt gått in helt förutsättningslöst i mitt arbete med detta album och hade ingen aning om vilket band som fanns bakom Jamison eller så när jag började lyssna.

Det handlar om melodiös rock med starka refränger och med en polerad produktion samtidigt som det ändå har ett väldigt bra driv och riv i det musikaliska vilket förstås bryter av lite grann mot det som Frontiers väldigt ofta har att erbjuda. Dock måste jag tillstå att det inte direkt är något överdrivet nydanande eller unikt men mycket kompetent genomfört och med Jamisons röst lyfts nog det mesta i musikalisk kreation ett steg högre, han har onekligen en av de vassaste rösterna genren har sett och en arketyp för hur en sångare inom melodiös rock ska låta. Hygglig variation över låtarna även om jag gärna hade sett en lite bredare spridning eftersom ljudbilden definitivt skulle tillåta ett sådant album utan att ge ett spretigt intryck, elva spår har han i alla fall att erbjuda oss.

Elva starka spår bör tilläggas, och det jag gillar mest är rivigheten och drivet detta album har, de flesta AOR/melodiösa rockalbum känns väldigt tillrättalagda och detta gör det inte här släpper de loss mer och gör det till ett bra album för herrn bakom bandet AOR att ta sig en titt på för att veta hur han borde jobba i framtiden. Det är också ett underhållande album och ett album som känns lite mer motiverande att arbeta med än alla slätstrukna album som dominerat min spellista den senaste tiden, så äntligen ett betyg som är något annat än ett självklart mittbetyg, ett riktigt bra album skulle jag vilja tillstå och ändå kanske lite av en överraskning trots att jag vet hur kompetent Jamison är som sångare så var det förutsägbara Kimball Jamison definitivt något som ändå bidrog till att få mig att ana att detta också skulle bli ett slätstruket och förutsägbart album men lyckligtvis var det antagandet fel och det känns ju positivt.

Men kort och gott vill jag bara säga att detta är ett underhållande album med ett flertal riktigt spännande och bra spår, jag har svårt att plocka ut något men avslutande Walk On (Wildest Dreams) är en riktigt trevlig dänga som jag gärna lyssnar på många gånger om. Men också inledande spåret och det andra spåret samt titelspåret kan vara värda att nämna också när man ändå är inne på den saken. Ett album jag med stor sannolikhet kommer att återvända till fler gånger så småningom, kanske ett julklappstips till AOR-fanatikern. Jag antar att det aldrig är försent, och tur är väl det för ni bör verkligen inte missa att kolla upp detta album om ni uppskattar melodiös rock/hårdrock.

HHHHHHH