Jeff Loomis
Plains of Oblivion

Dilemma: Vad gör en av världens mest kompetenta gitarrister för att visa världen sina kunskaper om huvudbandet begränsar hans kreativa idéer?

Svar: Han startar ett soloprojekt.

Före detta Nevermoregitarristen Jeff Loomis har i många år redan visat vilken duktig gitarrist han är med Nevermore och det är få som hört hans tekniska och innovativa gitarrlösningar som inte insett hur pass kompetent han är. För några år sedan hade jag möjligheten att sitta ned tillsammans med musikläraren från Seattle och prata om honom och hans band och under samtalet avslöjade Loomis många intressanta saker om hur han experimenterade med sina gitarrer på ett sätt jag tror de flesta gitarrister inte ens visste att det gick att göra. Redan i Nevermore har vi hört honom pröva några av dessa saker i form av sjusträngade gitarrer och andra diverse alternativa former av gitarrer men huvudbandet har en musikalisk inriktning och det är inte alltid den tillåter honom att pröva precis allt det han velat. Så, för att bevisa för världen hur pass skicklig han verkligen är har Loomis under några års tid vid sidan av Nevermore snickrat på egen hand och detta är andra skivan under eget namn, den som ska ge det erkännande han så väl förtjänar.

'Plains Of Oblivion' är en 47 1/2 minuter lång skiva som, så som den engelsktalige skulle uttryckt det, fullständigt gått bananer. Endast tre av albumets tio låtar har sång, övriga sju är instrumentala med huvudfokus, naturligtvis, på gitarrerna. Förutom sig själv har Loomis även bjudit in fyra framstående gitarrister att jama med honom på fyra av spåren, en gitarrist per dessa spår. Sången är i första hand framförd av Christine Rhoades som utöver två spår på originalutgåvan även gör sången på de två bonusspåren som man får när man köper den begränsat tryckta upplagan av albumet. Christine är en duktig sångerska och väldigt annorlunda mot Ihsahn som vrålar sönder spår sju, Surrender, och jag känner verkligen att låtarna med hennes sång är albumets tveklöst bästa spår. Det största problemet med instrumentala album är att det gärna tenderar till att bli lite för mycket av det. Jag känner att ett gitarrspår går bra. Två är okej. Tre, börjar bli lite för mycket. Fyra… nu går det tack och lov aldrig fyra spår i rad med bara gitarrer, men hade det gjort det, då hade jag nog kasserat skivan där och då.

Saken är den, när det kommer till duktiga musiker som Jeff Loomis, att var ska man dra gränsen när man vill visa upp hur duktig man är? Ska man göra det helt utan kompromisser och därmed skapa ett album som bara likasinnade, kunniga musiker förstår sig på eller ska man göra ett album som även gemene man kan tycka om? Vad visar egentligen upp en skicklig musiker bäst? Välskriven musik som intresserar och samtidigt briljerar eller enbart briljerande musik, låt gå för att den briljerar ännu mer än den som även intresserar då? Det är en hårfin balansgång och frågan är ju om eliten inom ett specifikt område är de som verkligen har mest rätt, med tanke på att inte folk kan förstå dem eller om man ska gå efter det som får ett allmänt erkännande hos många. Jag känner ju så att du måste få ett visst kommersiellt/allmänt erkännande för att ha ett kvitto på din kompetens - därför att det är en sak att få ett erkännande bland de som verkligen vet vad de talar om, det är en bedrift i sig. Men att göra något som både får erkännande hos dessa och hos lekmännen - det är där storheten ligger. Det är därför folk som Slash och Yngwie Malmsteen i regel anses som bättre gitarrister än uppenbarligen mer kompetenta musiker än dem - därför att de har nått ut till massan till skillnad från de som vi inte ens nämner. Och där har vi lite av Jeff Loomis problem med den här skivan.

Skivbolaget hyllar den som "en skiva där två spår inte låter lika" och ett album där "Loomis pressar sig själv till musikaliska höjder som inte ens hans mest inbitna fans kunde tänka sig", vilket i sig känns som någorlunda korrekta beskrivningar. 'Plains Of Oblivion' är en mycket bred skiva som visar prov på gitarrspel av yppersta världsklass. Problemet är bara att det inte är särskilt underhållande att lyssna på den. Helt uppriktigt: vad ska jag ha en skiva till om jag inte finner den som en intressant, rolig och spännande musikalisk resa som jag är beredd att ta lite då och då? Varför ska jag äga något bara för att det visar prov på musikaliska kunskaper som få kan överträffa? Det är som att äga 'Brott Och Straff', 'Processen' och 'Krig Och Fred' bara för att de anses vara god litteratur, utan att ens läsa dem för att de är så tunga att ta sig igenom. Ett poserbeteende som helt enkelt inte gör någon lyckligare. Speciellt inte dig som måste förklara varför du äger en skiva som du aldrig lyssnar på bara för att den har musik som kanske anses för mer än annan. Men av vem då? Dig själv? Eller någon s.k. expert som du ändå aldrig gillat?

Utan att klanka ned på Jeff Loomis eller vad han gjort på 'Plains Of Oblivion' så vill jag hävda att den musik som finns på den här skivan inte kommer att tilltala särskilt många. Något enstaka spår, då främst de med Christine Rhoades sång och i mitt tycke även Continuum Drift och Sibylline Origin är lite mer lyssnarvänliga. Annars är det mest bara gitarrvirtuoseri utan direkt lyssnarvänlighetshänseende och det är inte riktigt min kopp te. För gitarrister är det en porrtidning, för oss andra en torr svensk actionfilm.

HHHHHHH