'Genetic Memory' är en skiva som bjuder på ganska typisk heavy/power metal och som Australiensiska Iliums femte album är det också ett album som bjuder på delvis mogen och utvecklad musik. Flera av låtarna på 'Genetic Memory' 'är verkligen riktigt, riktigt bra och sätter sig bra i huvudet på en, men tyvärr kan man inte bara njuta av låtarna utan att hela tiden ha en känsla av saker som irriterar en. Som produktionen, ljudkvalitén och sångaren Mike DiMeos röst.
Albumet släpptes egentligen förra året och trots att jag lyssnat igenom albumet över 20 gånger har jag inte kommit till skott med en recension förrän nu av den enkla anledningen att jag inte känt att skivan lyckats ge ett bestående intryck på mig. Jag har tänkt "jag tar den senare" om och om igen tills jag nu inte längre känner att jag kan skjuta upp en recension längre - någonstans måste man ändå dra maxgränsen för hur lång tid en recension kan ta. Problemet är bara att jag fortfarande inte känner att Ilium talar till mig, varken på ett bra eller dåligt sätt. Deras musik är spännande och intressant, men produktionen sänder skivan in i någon form av evighetsvakuum där musiken bara fastnar utan att lämna mer än en axelryckning och kanske ett och ett annat vinddrag bakom sig. Det är lite sorgligt faktiskt, för jag känner verkligen att musiken på 'Genetic Memory' skulle kunna ha varit så bra.
Det som gör att skivan aldrig kommer att bli en av de stora klassikerna är just det jag beskrivit ovan. Oförmågan att lämna ett bestående intryck, orsakat av albumets platta produktion. Det är inte så att ljudkvalitén får att att låta uselt, men alltihop låter så burkigt och oprofessionellt. Det får ett ljud som närmast påminner mig om ett kylskåp och jag gillar inte alls den känslan. En riktigt slagkraftig produktion har istället en varmare känsla - mer som en ugn - och alla instrumenten låter nu som att de är inspelade i mono på ett icke-retrocharmigt sätt. Jag får känslan av lågbudget, amatörmässigt och halvdant trots att albumet är oerhört moget, välspelat och materialet intressant.
'Genetic Memory' är ett album som bjuder på så otroligt mycket bra och spännande, intressanta ingredienser att det känns så väldigt hårt att avfärda dem enbart för att de inte fått till den där sista lilla avslutande pricken på i:t, men sanningen är den att på grund av den saknade pricken så känns inte det här albumet så bra som jag absolut kan höra att albumet skulle kunna vara. En re:master på detta så att det låter större och varmare och jag skulle älska den här skivan så pass mycket att jag kan tänka mig något av de finaste betygen på albumet - så bra är det. Men nu kan jag inte det. Nu är det vad det är… en axelryckning. En sådan skiva man känner att den var bra - vad hette dem sa du? Ililum? Och så har du glömt bort det fem minuter senare. Jag hoppas de får till det bättre till nästa gång!
HHHHHHH
