Heaven Rain
Second Sun

Jag tror att de flesta inte tänker på hårdrock när de hör Bosnien, utan på märkliga bidrag i Eurovision Song Contest och krig men här kommer åtminstone min första bekantskap med den Bosninska hårdrockscenen och det är ett ganska trevligt första möte måste jag säga.

Det märks att bandet är skapat av en keyboardist då klaviaturen går på högvarv i varenda låt på den här skivan på ett sätt jag nog aldrig hört tidigare - snacka om att söka uppmärksamhet. Sången hanteras av en kvinna vid namn Miona Graorac (fråga mig inte hur det uttalas) och hon verkar också söka en hel del uppmärksamhet av att döma hur hon ser ut på bandets bilder, men hennes röst varierar ganska kraftigt i kvalité mellan låtarna. I vissa låtar är det riktigt bra, medan andra låter betydligt sämre och jag önskar att jag åtminstone kunde säga att hon såg bra ut… men det tänker jag inte göra och hennes sång känns som ett mönster som även återfinns i musiken. Vissa låtar är riktigt bra, medan andra är fullständigt ointressanta. De första två låtarna, som exempel, är faktiskt riktigt bra (även om det första bara är ett intro), medan de två efterföljande känns lite som bottennapp i mina öron. Som spår fem kommer sedan återigen en låt som är riktigt bra och på det här sättet pågår det genom de elva låtarna (där dock ett sägs vara ett bonusspår) tills Heaven Rains 42 minuter i rampljuset tagit slut.

Där bandet får till det på 'Second Sun' tycker jag att den här skivan låter oerhört bra, men det är lite för mycket trams mellan varven också. Låtar som inte kommer någonstans (som t.ex. My Only One). Låtar som låter som rena plagiat på Kamelotlåtar (som t.ex. Dreamless) och låtar där bandets musiker lyckas skrota alla eventuellt goda idéer genom att försöka glänsa lite för mycket. Lyssna bara på det tionde spåret, den nedtonade instrumentala balladen At The End Of Time som spelas med piano och marschtrummor (med det menar jag inte trummor från planeten eller månaden mars om ni nu fick för er att tolka det så) men mot slutet av låten får keyboardisten totalfnatt och börjar plinka på varenda tangent han kan hitta tills det blir ett enda långt plinkande av det hela. Samma sak med Face Of Misery - refrängerna börjar intressant och sedan blir det bara ett enda långt plinkande av det hela.

De elva låtarna på 'Second Sun' kan bäst beskrivas som melodiös power metal i bästa Kamelot-anda. De många orkestrala arrangemangen med keyboarden gör dock även att man tänker en del på spanska vågen av power metal i början på 00-talet och vissa andra band som också hade kvinnliga sångare som lät skrämmande manliga. Skivbolaget tycker att de har en av de bästa kvinnliga sångerskorna på metalscenen och det tycker jag känns som ett ganska konstigt uttalande - är deras definition av bra kvinnlig sång att den låter så mycket som möjligt som om en man sjungit den? Eller vad? Särskilt vackert sjunger inte Miona, däremot låter hon ganska feminint manlig av sig, som en dragqueensångare typ.

Kvalitén är helt okej och musiken är inte alls tokig på 'Second Sun' och gillar du band som de tre liknande nämnda högst upp finns nog goda chanser att du tilltalas även av detta. Jag har dock oerhört svårt att se hur någon som gillar genrer som AOR eller dödsmetall eller typ techno gilla detta och materialet är alldeles för ojämnt för att tilltala någon som mig - som gillar lite allt och inget. Hälften bra, hälften inte så värst bra - där har vi 'Second Sun' summerat i en mening.

HHHHHHH