Hannibal
Cyberia

Hannibal är ett välkänt namn inte minst på grund av den grekiske sångaren som en gång frontade bandet Spitfire, denne har nu sitt eget band som debuterade 2006 och nu släpper sitt andra album Cyberia som känns som något futuristiskt och spännande. Åtminstone för den som väljer att bedöma omslaget där vi ser diverse välkända byggnader i något som kan tolkas som en futuristisk stad på ett berg, kanske har isarna smält på grund av alla utsläppen och skogsskövlingen på grund av ett frenetisk byggande av vindkraftverk och därför måste de dra samhällen till högre mark. De verkar också ha klonat Stockholms välkända arena Globen i ett flertal exemplar denna på omslaget men också byggnader som Burj Dubai, tvillingtornen i Kuala Lumpur med flera välkända byggnadsverk finns representerade i konsten till detta album. Nåväl, vi ska väl inte räkna kända byggnader utan titta närmare på vad Lecters släkting har hittat på denna gång sex år efter debuten.

Mekaniskt, det är mitt spontana intryck av bandets musikaliska inriktning. Det låter lite mekaniskt, sterilt och känslolöst tycker jag när jag börjar lyssna och flera recensenter verkar instämma i den saken. Det är dock till en början, efter fem-sex genomspelningar börjar en helt annan bild framträda då fler dimensioner uppenbarar sig och musiken verkligen sjunkit in hos mig som lyssnare vilket troligen är anledningen till att flera recensenter varit väldigt negativa till detta album, jag vet nämligen att flera av dem bara lyssnar någon enstaka gång på ett album de recenserar. Detta album kräver att du ger det ett par genomspelningar för där finns många nyanser som du som lyssnare behöver ta in för att det musikaliska landskapet verkligen skall uppenbara sig i sin fulla prakt, på en eller två gånger ger det ingenting. Det är väl producerat och det känns väldigt genomtänkt med flera riktigt fina subtila nyanser som adderar ett större djup till musiken som är futuristisk och andas äventyr, omslaget representerar faktiskt ganska väl vad albumet har att bjuda på.

Jag kan förstå hur vissa recensenter ställer sig negativa eller likgiltiga till detta album, det var min inledande känsla också. Samtidigt är det väldigt oprofessionellt att bedöma ett album utan att ha lyssnat på det åtminstone några gånger så att man känner det utantill innan man skriver en recension, vi på Hallowed jobbar inte så utan jag har till exempel låtit detta album snurra mer än ett dussin gånger i mina musikspelare innan jag nu ritar ned detta. Och det är något jag haft glädje av eftersom albumet nu verkligen har uppenbarat sig för vad det är och inte som något mestadels sterilt stelt och ganska tråkigt album som var min inledande känsla. Det finns massor av riktigt grymt material på detta album, spår som Angelryche, My God och Sacred Alphabet är tre som definitivt satt sig på medvetandet och inte direkt försvinner bara för att jag spelar något annat. Nej, att säga att detta album är något annat än riktigt bra vore tjänstefel, det inledande spåret Burn Me Alive är annars ett klart exempel på hur albumet växer fram. Jag gillade inte det spåret åtminstone de första fem gångerna jag spelade albumet, jag tyckte det var en usel inledning men sedan föll alla pusselbitarna plötsligt på plats och låten kändes då riktigt bra. Men som jag redan nämnt det är ett album som kräver att du tar dig tid och lyssnar och inte bara har det någonstans i bakgrunden för då känns det ganska trist.

Ett band som belönar den som tar sig tid att verkligen lyssna, ett album för den som gillar att ta in musik och inte bara ser musik som något man har i bakgrunden. Det är definitivt ett album som gör att man fortfarande behåller hoppet för musikvärlden, det är skönt att det fortfarande finns band/artister som inte bara letar efter nästa youtubehit utan faktiskt omsorgsfullt snickrar musik gjort för att hålla i längden och inte bara för ett kort ögonblick. Ett varmt rekommenderat album, och om ni mot förmodan inte gillar det kan ni ju alltid njuta av den riktigt bra omslagsbilden och häftet.