Gypsy Chief Goliath
It's a Walk in the Mist

Goliath zigenarhövdingen släpper sitt första album som är en vandring i dimman, jag som trodde att zigenare oftast åkte vagn eller något sådant men å andra sidan brukar sällan stereotyper vara sanna så Goliath kanske gillar att promenera i dimma. Det är ett album med ett skivomslag som ser ut som skräp och det handlar om ett kanadensiskt band som föddes ur askan ur medlemmarnas tidigare band, det sägs att dessa herrar var med och grundlade den kanadensiska ”stonerrockscenen” jag har ingen aning om det är sant med tanke på att jag inte vet ett dugg om den scenen. Sångaren som kallas Yeti omnämns i många recensioner jag läst om detta band och dessa recensioner har också varit övervägande positiva. Så kommer jag att bryta av från mängden som vanligt, eller kanske instämma? att de i pressinfon säger att ”detta kan på allvar vara ditt favoritband genom alla tider” bådar inte så värst gott måste jag tillstå.

Det handlar om Stoner med sydstatsrockinslag med en sångare som svalt en och annan hals whiskey om rösten är någon indikation, det låter som en ganska typiskt amerikansk stonersångare och ingenting annat. Produktionen är bra, lagom putsad men ändå behålls en lite känsla av ruffighet och sydstatsintellekt. Ganska brett spektra av musikaliska inslag bjuder albumet också på men ljudbilden är ganska enhetlig och tar oss tillbaka till ett sent sjuttiotal eller något i den riktningen, hyfsat tungt ibland. Lite snygga inslag av munspel och sådant lättar upp stämningen också, känns ibland lite som sådan här amerikansk lantisdans som man ibland ser i cowboyfilmer och liknande. Sångaren är inte bra. Sa jag förresten att omslaget ser förjävligt ut? om jag gjorde det så säger jag det igen för det tål att upprepas. Ganska bra energi i musiken kan man säga, välproducerat och ett dussin låtar är andra fakta.

Det här är faktiskt ganska bra, känns kanske lite daterat på det hela taget men det är skön musik att lyssna på även om stoner normalt inte riktigt är min kopp te. Det känns som att bandet håller en ganska hög kvalité på det hela taget och eftersom låtarna byggs som de gör kan jag faktiskt ha överseende med att sångaren låter som en skadeskjuten sumpbäver på väg till sitt gömställe någonstans under vattnet som strömmar i den hittills icke-namngivna floden. Vad jag däremot inte är lika fanatisk till är den långa speltiden som känns lite väl mastigt tilltagen för att intressera åtminstone mig från start till mål, överraskande bra får jag ändå konstatera att det är med tanke på att omslaget och namnet inte direkt lovar något speciellt intressant. Dåligt namn och bra musik, en annan brist är dock också en liten känsla av det här har jag nog hört förr vilket är lite märkligt med tanke på att detta är zigenarhövdingens första album.

Om du gillar Stonerrock med stark sydstatskänsla kan du nog omedelbums skriva upp detta album på din inköpslista annars kan du nog faktiskt vara utan detta album för även om det är bra så är det inte bra nog för att vinna över fans från andra genrer. Vilket förstås leder till att vi kan dra slutsatsen att zigenarhövdingen skött sig ganska väl när han skapat detta album.

HHHHHHH