Great White
Elation

Ett band där medlemsbyten och konflikter ibland verkar ha tagit övermakt över det musikaliska och där det surras en hel del om gamle sångaren Jack Russell som alltså inte längre finns i bandet men har bildat ett eget band som tydligen går under namnet Jack Russell’s Great White vilket känns ganska korkat av en person som enligt de uppgifter jag har att tillgå själv lämnade bandet. Nåväl, vilka som är med i bandet kan ha viss betydelse som dock ofta överdrivs. Eftersom jag aldrig direkt lyssnat på Great White kan jag nog se på medlemsfrågan lite mer objektivt än någon som bestämt sig för att de har haft den bästa sångaren av alla och så vidare. Elation (upprymdhet) heter albumet och den titeln har det fått tack vare en eufori bandet säger sig känna och förmedla med sin musik. Det är det tolfte albumet som Great White släpper och det första med sångaren Terry Ilous som är känd för sin roll som sångare i XYZ.

Bluesrock beskrivs de ofta som och varför inte? det är trots allt ungefär så de låter, bluesig rockmusik för det mesta i midtempo. Kanske inte så skitigt som viss bluesrock kan vara, snarare är det ganska välputsat och rumsrent även om de faktiskt använder svordomar i lyriken så föräldrars vägledning kanske borde vara att rekommendera för de engelsktalande då vi vet hur fult språk mer än våld påverkar barn. Det hörs att bandet är rutinerat, de har lagt sig på en nivå av variation som är ganska liten men inte obefintlig över de tolv spår som albumet har att erbjuda. Av dessa spår är spår nio Lowdown ett bonusspår och tack vare detta blir albumet strax över timmen långt.

Eufori var ledordet för bandet, frågan är om de inte förväxlat det med euforbia med tanke på känslan de förmedlar med sin musik. En timme musik som inte direkt är varierad och ofta känns ofattbart trött, ungefär som någon som gjort samma sak i trettio år kan känna sig, skulle jag tro. Det finns en del bra låtar som Lowdown, Shotgun Willie’s och inledande (I’ve Got) Something For You och bandets kompetens som musiker och låtskapare hörs också men även det faktum att de känns oinspirerade och ointresserade i sitt låtskrivande då det mesta på albumet känns sömnigt och oinspirerat som det vore gjort på rutin. Det är för alldagligt och för mycket känsla av att vi hört det förr.

Jag tycker denna känsla av kreativ kollaps som detta album ofta känns som när jag lyssnar på det, blir som en känsla av ett missat tillfälle då de har en riktigt bra sångare i Terry Ilous som bär spår elva Love is Enough helt fantastiskt med sin röst och får ett urtråkigt balladspår att kännas riktigt bra trots att det förutom sånginsatsen är ett helt ointressant spår. Sången är det som blir den stora behållningen för mig på detta album just på grund av insatser som den jag nämnde men också på grund av att det är vad som gör att det ens går att lyssna på Elation under en timmes tid. Ärligt talat har jag inte direkt hört Great White med Russell på sång men jag har svårt att se att Ilous skulle vara något större nedköp men antagligen kommer fans att se det så och de andra fansen kommer att gnälla över att albumet känns trött och oinspirerat.

Jag har sett både positiva och ganska ljumma omdömen om detta album, bandets hemsida verkar bara lista de positiva och utelämna de negativa, och jag kan se bärighet i båda delarna eftersom de trots allt skapar en gångbar produkt det är bara det att många andra har skapat en liknande produkt tidigare och denna har inte direkt något som utmärker den nämnvärt från dessa, kanske sånginsatsen men i övrigt finns det inte mycket. Elation känns inte direkt som ett album som gör skäl för namnet det är sömnig musik utan inspiration som kröns av en riktigt bra sångare, kanske för er som gillar Great White sedan tidigare.