Gonzales
Blues on the Verge of Apocalypse

Gonzales, kan det vara något? Senast jag fick något att recensera från ett band med liknande namn var Sanchez och det var inte något vidare album, förhoppningsvis är inte namnet någon indikation. Det är en EP om fem spår med ett inte alltför spännande omslag de bjuder oss på, det italienska bandet med namnet Gonzales. De spelar blues på apokalypsens rand och gör det med inlevelse och glädje. De sägs vara ett av Italiens och Europas mest intressanta rockband, de har släppt två album tidigare och en räcka med split EPs, men nu står de åter på egna ben och släpper denna EP som jag egentligen borde ha recenserat tidigare men inte haft tid.

Det är smutsig rockmusik som för tankarna tillbaka till tidsåldrar runt sent sjuttio- tidigt åttiotal, låtarna har ofta medryckande sångstruktur med refränger som är medryckande i stil. Det är annars ganska enkelt uppbyggt med mycket punkinslag och sådant, även sången andas lite garage och gamla oljefläckar. Det känns lite grann som MC-klubbmusik eller möjligtvis sådant som spelas på mathak för lastbilschaufförer, det kan också sägas kännas lite som musik som spelas i så kallade ”roadmovies”. Albumet innefattar fyra egenhändigt snickrade låtar samt en som spikats ihop av Phil Lynnott och återfinns i Thin Lizzys diskografi. Arton och en halv minut tar det dig att spela alla fem spåren på denna EP så du borde inte tröttna även om variationen inte är den största sett över dessa spår.

Är det bra då? Jodå, det är det, det är kanske inte något världsförändrande alster men det fungerar väl att lyssna till då låtarna är byggda enligt en enkel fungerande mall och är generellt sett bra. Produktionen kan man ha lite synpunkter på då den låter ganska billig men eftersom musiken stilistiskt passar en sådan produktion ganska bra kan jag ha överseende med att det kanske inte låter helt modernt. Energin är dessutom ett positivt inslag i denna musik och i sina bästa stunder rycker det med riktigt ordentligt och då tänker jag inte ens på att det låter ganska billigt.

Tre av låtarna på EPn är i ärlighetens namn ganska intetsägande men tredje spåret Spellbound är riktigt bra och här känner jag att bandet verkligen hittar rätt, lite grann sörjer jag nästan också att de inte träffar närmare detta mål med fler av låtarna. Thin Lizzycovern Don’t Believe a Word är också ett väldigt bra spår, men sedan finns där också tre spår som bara är med utan att egentligen bidra med någonting till helhetsbilden.

Kort och gott, för alla er som gillar medryckande opolerad och lätt punkig rock’n’roll är detta alldeles säkert en stunds nöje. Jag tar med mig det bästa och lämnar sedan detta album och går vidare till nästa i högen, Spellbound är riktigt bra och jag kan inte hjälpa att ställa frågan, varför är inte resten av albumet av samma kaliber?