Exile Parade
Hit the Zoo

Brittiska Exile Parade släpper sitt efterlängtade debutalbum om vi nu ska tro vad skivbolaget säger, jag kan i ärlighetens namn säga att jag aldrig ens tidigare hört talas om bandet så deras debut har inte varit efterlängtad för min del. Det är ett album med ett oerhört fult omslag, det heter Hit the Zoo vilket inte heller känns alltför spännande om jag ska vara ärlig. Det snackas om britpop och deras debut EP ska tydligen ha producerats av någon som kallas Owen Morris känd från Oasis, annars när man söker på bandet på internet finns det inte mycket i form av recensioner eller så, några nederländska recensioner hittade jag och någon intervju men annars mest sådana här som lägger upp nedladdningslänkar för att ge möjlighet att stjäla albumet nu när det inte längre finns så mycket skivaffärer kvar att snatta den fysiska produkten i. Så det var inte lätt att hitta mycket om bandet för de har dessutom en av de mest icke-informativa hemsidor jag sett hittills och wikipedia var ju som vanligt till ingen hjälp och promopappret stod det ingenting av värde på, usel marknadsföring av detta band skulle jag vilja säga.

Musikaliskt är det väl rock åt britpophållet, det låter väldigt brittiskt, speciellt sångaren har en sådär typisk brittisk sångröst. Det är varierat mellan låtar med hyfsad fart och låtar som är lugna och mer åt det finstämda och sedan någon tredje kategori som inte riktigt är någonting. Det är svårt att peka på något enhetligt med detta band då de varken är riktigt röjarrockicka eller melodiösa eller något annat och som jag sade låtmaterialet är av väldigt skiftande karaktär så ett band lite grann i jakt på sin karaktär kanske eller så gillar de bara att vara lite spretande med en fot här och där. Produktionen är väl adekvat, ljudbilden varken imponerar eller avskräcker vilket känns som ganska mycket av normen idag egentligen. Elva spår återfinns på detta debutalbum och dessa spelar du på 47 minuter om du vill höra alla.

Det är egentligen svårt att verkligen ge eller få en bra bild av detta album då det spretar i väldigt många riktningar och känns mer som en samling lösryckta låtar än som ett album av ett band. Det känns som ett hafsverk och väldigt ogenomtänkt då ösiga låtar avlöses av totala sömnpiller och lungt och snabbt kommer bara helt apropå också utan synbar tanke. Givetvis måste ju någon har tänkt när musiken skapades men frågan är vem, en tomte? kanske en dvärg? en slumpgenerator kanske? Det finns några spår jag gillar som sedan snabbt avlöses med spår som är totalt genomruttet usla på ett sätt som får en att vilja ta en gaffel och borra in den i vänster öga och sedan äta upp ögat som man sliter ur ögonhålan då det känns som ett bättre tidsfördriv än spår som Shadows som avslutar detta album. Ja ni känner nog igen känslan. Annars är inledande Fire Walk With Me bra och femte spåret If I’m Not Famous och nionde Astronaut är helt klart värda att lyssna på mer än en gång. Nämnda Shadows, Man is Sick, Get Your Gun Boy och Movie Maker är mer värda att spy till än lyssna till. Shadows är för övrigt ett av de sämsta musikstycken jag hört i mitt liv, bara massa meningslöst låtande som inte säger någonting.

Så det är ett album som ger lite blandade intryck och det övervägande blir år det mer negativa hållet då det sämsta är riktigt dåligt och det bästa är inte bra nog att uppväga det sämsta ens på långa vägar. Så denna till synes inte alltför efterlängtade debut når inga högra höjder med sitt innehåll även om det finns några höjdpunkter att ta med sig när större delen av albumet kasseras för alla framtid.