Diamondog
Faithful Unto Death

Kill Me heter första låten på skivan. Don't You Die heter sista. Känns som norrmännen vill ta på sig rollen som martyr när det kommer till den här skivan. 'Faithful Unto Death är Diamondogs tredje album släppt med en ny titel för den nya världsomspännande distribution de får genom sitt nya skivbolag och det är en 40 minuter lång skiva med elva spår av "energetic rock" enligt skivbolaget Liljegren Records. Inte power metal, alltså - ett stort steg för Liljegren Records som annars verkar haft som livsmål att göra korståg i power metalens namn, men här är alltså ett album som ligger mer i den klassiska rock 'n' rollen. Det är inte utan att man undrar hurdan kvalitén kan vara på en skiva som denna.

Kvalitén är faktiskt helt okej. Norrmännen släpper måhända skivan på ett skivbolag som inte kan någonting om deras typ av musik, men de kan desto mer själva om den så det behövs kanske inte? Musiken har ett bra flöde och driv som gör att låtarna blir medryckande och är lätta att tycka om. I huvudfokus ligger gitarrerna och en välartikulerad vokal prestation som i synnerhet i de lite snabbare låtarna blir väl så underhållande. Vi pratar dock inga allt för avancerade melodier med vare sig instrument eller röster och musiken hålls lika enkel som en enfärgad tapet - det går ann att titta på den (eller i detta fall lyssna) men den stjäl inte uppmärksamheten.

Produktionen är mindre smickrande än bandets musik. Det är säkert delvis medvetet gjort så här så att det låter lite gammalt och skramligt men jag har aldrig gillat den typen av ljudbild och det stör mig faktiskt något enormt att ljudet är så skitigt och överdistat. Gitarrerna spricker, sången spricker och hela produktionen känns riktigt störande. De långsammare låtarna är lite bättre än de snabbare och mer högljudda eftersom det finns mindre som spricker i sömmarna där, men även de saknar lite av glansen från en ordentligt produktion. Samtidigt glömmer man lätt bort den dåliga produktionen när det kommer till låtar som den inledande Kill Me, Soak it In och Let Is Show, men så fort materialet blir lite svagare blir ljudet så påtagligt att man lätt känner sig ännu mer negativ till låtarna än vad låtarna kanske egentligen är värda - vilket är synd.

Diamondog har helt klart mycket positivt - glad, trallig rockmusik i den hårdare, skitigare klassen. Lite punkig i sin stil, lite smått energifull och i sina bästa stunder ganska lätt att ta till sig. Samtidigt har den flera låtar som känns obeskrivligt mycket som utfyllnad. Du har den stendöda This Is A Love Song, du har den enerverande Like A Diamond och du har den fullständigt anonyma If. Det varvas alltså med några låtar som inte bör missas och en ljudkvalité som känns riktigt dålig till en ljudbild som annars känns ganska bra. En skiva av väldigt skiftande kvalité men som i slutänden ändå slutar på ett litet miniplus. Godkänt, men det saknas lite för att kännas sådär riktigt bra som det gör ibland...