Dead Label
Sense of Slaughter

Irlänska hardcoreband? Nu har jag nog hört allt… Den gröna ön är känd för att producera whisskey, öl och en bok i vilken människor har samlat imponerande och konstiga åstadkomser. Det är också här det osänkbara fartyget Titanic byggdes. I övrigt är nog Irland mest bara känt för att ha mycket får, konstiga små skäggiga dvärgar som tar en till guldkittlar och fyrklövrar. Musikaliskt kan jag bara på rak arm komma på tre stora fotsteg - Thin Lizzy, Gary Moore (VIF) och U2 utöver deras omtyckta folkmusik och förstås ett och ett annat pojkband (men de har knappast lämnat stora fotsteg). Nu vill dock hardcorebandet Dead Label sätta ny prägel på Irlands musikarv och deras debutfullängdare 'Sense Of Slaughter' släpptes tidigare i år genom Rising Records.

'Sense Of Slaughter' känns som ett mellanting mellan melodiös dödsmetall och hardcore. Sången är definitivt mer hardcore än dödsmetall medan musiken känns mer åt det andra hållet. Trummorna känns som marscherande soldatled som taktmässigt trampar på längst Berlins assfaltsbeklädda gator med sina kraftiga, svarta stövlar. Gitarrerna och basen spelar uniont genom hela skivan som siamesiska tvillingar i melodier som går likt karuseller runt runt runt med några kast härs och tvärs här och där. Sången slutligen… tänk er att ni behövt sitta en hel dag och tvingats lyssna på Justin Biebers samlade verk, hur skulle ni känna efter det? Jag tror det är vad Dan O'Grady gjort innan han ställde sig i studion och fullständigt vrålade ut all den samlade frustration en sådan sak ger, vilket resulterade i sången på 'Sense Of Slaughter'.

'Sense of Slaughter' känns inte snäll någonstans och utöver det knappa två minuter långa gitarrintrot är detta en knappt 44 minuter lång skiva som aldrig slutar skrika. Låtarna rör sig hela tiden framåt i sina melodier och musikaliskt känns det faktiskt riktigt kvalitativt… i alla fall i ungefär en halvtimme. Problemet är att låtarna tenderar att bli lite för lika varandra och efter ett tag flyter de bara ihop till en enda stor massa av låtar som känns mer eller mindre detsamma hela tiden. Trots det tycker jag att låtarna individuellt alla känns väldigt bra, så det stora problemet är nog inte förmågan att skriva bra låtar, det är förmågan att variera sig. Eller åtminstone förmågan att när variationsförmågan saknas kunna skära ner på låtar så att skivan inte blir för lång. 45 1/2 minuter med i stort sett samma låt tenderar att bli lite tjatigt. En halvtimme och kanske vi varit överens.

En snabb titt på låtlistan säger mig att bandet definitivt försöker göra ett album som är så jävla grymt att inte en själ därute hade kunnat gissa att de kom från samma land som The Corrs eller Enya. Hela albumet känns 100% amerikanskt och åtminstone 99% svenskt, vilket resulterar i en skiva som är 150% för lång. Det är inte så att det är dåligt, det är bara lite för enformigt.

Potential finns dock, och skulle de kunna få ihop tre olika låtar till nästa skiva har de en tre gånger så varierad skiva - men se då för guds skull till att inte göra skivan tre gånger så lång! Att de lyckats sätta ihop en tolv spår lång skiva där 11 av låtarna bygger på exakt samma mall är ganska otroligt, och något som är ännu mer otroligt är att man inte känner sig fullständigt urless på det när skivan sedan börjar närma sig slutet. För det förtjänar bandet absolut en eloge, men i långa loppet tycker jag inte att 'Sense Of Slaughter' känns allt för intressant när den är uppbyggd på detta sätt. Ett godkänt är det, det går absolut att lyssna på och lyssnar man bara på några låtar åt gånger är det faktiskt även riktigt bra men albumet som helhet är alldeles för enformigt - trots att det är uppbyggt på en bra grund.

HHHHHHH