Danko Jones
Rock And Roll Is Black And Blue

Daniel satt nyligen igenom Danko Jones första live DVD, men menade att behållningen i den inte låg i just musiken utan den intressanta dokumentären om bandet. Jag och Daniel brukar kunna tycka rätt olika väldigt ofta men när det kommer till Danko Jones musik är vi väldigt överens - Danko Jones är inget personligt favoritband. De är dock väl ansedda bland gott om musikfans i synnerhet för sin fantastiska liveshow så kan de förmedla lite av den energin till sin sjätte skiva borde väl detta album låta fullt tillräckligt?

'Rock And Roll Is Black And Blue' börjar med tre riktiga energiknippen till låtar och det känns i mina öron väldigt lovande så långt. Dankos röst är inte direkt den vackraste i världen och bandets musik kanske inte den mest tillrättalagda på grund av det, vilket gör att dessa tre energifulla inledningslåtar verkligen passar bandets stil. Vissa av er har säkert redan hört fjärde spåret då det är singellåten Just A Beautiful Day, vilken dock inte har samma råa energi och kraft som de tre första låtarna, istället är det en rakt av snygg låt. Den känns en aning okaraktäristisk för skivan i allmänhet, men jag förstår varför de valt den som singel då det är det spår som känns som det har störst möjlighet att få ordentligt med radiospelningar. Jag gillar även den, en skön låt med hitpotential.

Det är efter Just A Beautiful Day jag tycker den här skivan börjar stagnera lite. I Don't Care är ganska snabb men till en början mest bara tjatig och har inte alls samma energi som de första tre låtarna, låten tar sig dock mot slutet och känns rätt okej i slutänden den med. You Wear Me Down som följer är långsammare men har lite av den energi som första låtarna hade, dock fungerar det inte lika bra när tempot är så här pass lågt. Type Of Girl är en marginell förbättring innan Always Away känns som en låt som återigen ger lite kraft till 'Rock And Roll Is Black And Blue'. Conceited är också en skön låt, lite i stil med Just A Beautiful Day, och Don't Do This är nog min favorit på skivan om det bara inte vore för det talade partiet 2.50 in i låten. De två låtarna som följer är dock skivans två sämsta spår och outrot är inte heller mycket att hänga i granen, eller vad man nu hänger bra låtar i. Ni som hängt med lite nu och kan räkna har liksom jag fått ihop det till sju bra låtar av de 13 som finns, och det är - återigen för er som kan räkna - alltså mer än hälften.

Det bästa med 'Rock And Roll Is Black And Blue' tycker jag är den slagkraftiga produktionen. Ljudet är skarpt och mastigt och ljudet kommer ut ur högtalarna med sådan skärpa att man nästan blir omkullkastad av det och en sådan produktion ger alltid en känsla av professionalism och redighet, tycker jag. Det hela känns större och bättre än vad det kanske är, ungefär som en storbudget Hollywoodfilm känns mer storslagen och bättre än de normalt brukar vara om man bortser från de maffiga kameravinklarna, det stråkförsedda soundtracket och de häpnadsväckande specialeffekterna. Men i Danko Jones fall tycker jag ändå att stora delar av materialet på den här skivan lever upp till sin fina produktion. Inte allt, men stora delar.

Personligen har jag delvis svårt att sitta igenom den här skivan helt smärtfritt, men det finns flera låtar som jag tycker fungerar riktigt bra trots att Danko Jones som alltid styckar upp sina melodier och inte har många låtar som känns sammanhängande från start till slut - det är alltid några avbrott här och där, melodibyten, tempobyten eller andra typer av byten som stör flödet. På 'Rock And Roll Is Black And Blue' känns det dock som att det minskat lite och i de starkaste låtarna lyckas de åtminstone delvis göra något positivt av dessa uppstyckningar.

'Rock And Roll Is Black And Blue' är en 40 minuter lång skiva som lyckas bibehålla det som är typiskt för Danko Jones, det lyckas förmedla mycket av den energi bandet gjort sig känd för live och den lyckas även få in några låtar som jag - som inte varit någon större entusiast till bandet - tycker om. Ett bra album helt enkelt, kolla upp det!