Constantine
Divine Design

Finland är internationellt kända för två saker här i världen, Finska pinnar och metalmusik och det är av den sistnämnda kategorin Constantine är, ej att förväxla med Hollywoodfilmen som heter samma sak där den ”fantastiske” skådespelaren Keanu Reeves har huvudrollen. Divine Design heter bandets debut och den har ett intressant skivomslag och det talas i recensioner om progressivt och jämförs till höger och vänster med storheter som Fates Warning, Dream Theater eller Queensrÿche. Sådant kan ju tyckas spännande för någon som är tokig fanatiker av det progressiva i metalgenren, men det är oftast inte så enkelt som det verkar och bara för att det jämförs behöver det ju inte vara av samma kaliber, eller ens nära.

Power progressive metal såg jag någonstans och visst är det väl rätt sett till genre, det känns lätt rotat i power metal men med många avvikande element som skapar en snarare progressiv ljudbild och det känns inte långsökt att gissa att bandet hämtat viss inspiration från de större i genren. Det är musik av progressivt snitt men som känns igen just som sådan, de har tagit beprövade element och satt samman i en enhet som låter väl producerad med en bra ljudbild, de har en sångare som känns rätt genretypisk om man nu kan tala i typiska termer för progressiv metall med högtonad stark och bra röst, att det är en debut känns inte direkt uppenbart på något sätt eftersom musiken visar både kvalité och mognad. Albumet har sju långa spår och klockar därför in på strax över timmen trots det lilla antal spår det har.

I min spellista för musik att recensera just nu finns 494 låtar vilket borde innebära ganska många album, dessutom har jag tre album som jag fått i posten den senaste veckan och ytterligare ett att hämta hos en promotor på internet samt några som podcasts dessutom så kanske nästan 550 låtar att recensera just nu. Och varför säger jag det? Jo, det indikerar att väldigt mycket musik kommer hela tiden och att den musiken som vill märkas måste komma med något riktigt intressant för att sticka ut i dagsläget och det är något som inte är lätt i dagens knivskarpa konkurrens. Frågan som jag alltid ställer mig inför en bra skiva är varför ska jag spela denna framför någon liknande jag känner väl sedan tidigare. I fallet Constantine blir frågan varför ska jag spela Divine Design framför Portait From the Abyss Within, Awake, Operation Mindcrime, A Pleasant Shade of Grey? de är alla album som faller inom samma musikaliska område och album som jag ser som lyckade dessutom, Eldritch, Dream Theater, Queensrÿche, Fates Warning, fem, sex, sex och sju poäng om jag skulle sätta betyg på dem men det ska jag inte nu. I fallet Constantine finns inget skäl, inte ens något som gör det värt att överväga att frivillig spela det albumet framför något av de fyra jag nämnde. Nu ska det också tilläggas att de nämnda albumen är riktigt grymma och att Constantines debutalbum är väldigt bra vilket vissa recensioner också vittnar om men bland femhundra låtar som är nya känns inte de sju som Constantine erbjuder som solklara val.

Jag tycker att detta är en riktigt bra debut, ett perfekt album på många sätt, allt musikaliskt sitter perfekt och sångaren är riktigt bra, låtarna är bra men jag saknar något som höjer dem över massan, något som gör att albumet inte bara glöms när sista låten tar slut. Det är för bra, för tillrättalagt och lite väl själlöst vilket gör att jag lätt tappar intresset, para det sedan med långa låtar som saknar det där episka berättande som de bästa progrockarna kan erbjuda och ett album på över en timme. Det är ett gott recept för att göra något väldigt bra till något inte riktigt lika bra. Constantines låtar är inte varierade nog för att bli intressanta låten igenom och upplägget leder till att albumet flyter lite samman och känns därför fragmenterat och inte alls så bra som det egentligen borde vara för det är riktigt välgjort och riktigt kompetent men för återhållet och typiskt för genren, för fegt om du så vill vilket leder till ett album som känns som att vi hört det förr och det är det sista jag vill att ett progressivt album ska kännas som.

Avslutande The Darkest Grace har några magiska passager och albumet är perfekt på många sätt men det är för försiktigt och därför inte heller intressant nog att spendera för mycket tid på. En bra debut som lovar betydligt mer än den håller.