Chris Ousey
Rhyme and Reason

En gång i tiden fanns det ett brittiskt AOR band som kallade sig själva för Heartland och bakom micken i bandet hittade vi mannen på tapeten idag. Chrish Ousey. 'Rhyme And Reason' släpptes i november i fjol men har försvunnit lite i högen av skivor vi fått och så här åtta månader och sexton spelningar senare är det äntligen dags för Ousey och hans band att få ett omdöme på den här första soloskivan.

Utöver Ousey själv kryllar 'Rhyme And Reason' av kända namn och figurer som gjort sig kända inom diverse olika konstellationer de senaste 20 åren men det är Ouseys penna som står för lejonparten av skivan och hans röst kan höras eka genom låtarna som en raspig gammal nål som dras mot en rostig sågklinga till tonerna av Mike Slammer och Tommy Denanders karaktäristiska gitarrtoner som vi lärt känna från en hel hög av AOR-projekt på olika håll. Drivet, draget och känslan är det inget större fel på - dessa herrar vet vid det här laget verkligen hur man sätter ihop en platta av den här typen och 'Rhyme And reason' låter därför oerhört välgjord och snyggt sammansatt från start till slut, 12 låtar och tre kvartar senare.

Musiken känns som en mogen rockplatta riktad till 60-talsgenerationen som gillade lite mer fartfylld musik och vi kan höra klaviaturen sticka genom ljudet av finslipade plektrumdrag mot gitarrsträngarna liksom körsången i refrängerna, de utdragna och hesa skriken som Ousey och hans typiskt opolerade rockröst bjuder på samt relativt förutsägbara AOR-melodier som vi känner igen från tiden då Whitesnake och Magnum var kungar. Det känns inte som det finns någonting som är fel med detta material och för den som växte upp på 70- och 80-talet är det säkert ett trevligt album hela vägen igenom… men jag fastnar inte för det riktigt.

Det finns en anledning till att det gått över ett halvår sedan jag fick skivan tills att den får sin recension och det är inte, som kanske antyddes i början, bara att vi har många skivor att recensera och att denna på något sätt hamnade på sidan medan andra skivor betades av, det är för att jag inte tycker att den lämnar något bestående intryck hos mig. Skivan är absolut inte dålig eller tråkig eller låtarna otillräckliga, men det är en skiva som inte ger mig känslan av någonting nytt. Den känns så otroligt bekant att jag har svårt att uppleva den som ny. Allt på skivan är välbekant och hört sedan tidigare och trots att det är bra och skivan intressant så kommer ingenting på 'Rhyme And Reason' förbi min känsla av att jag inte får ut någonting speciellt ifrån den.

'Rhyme And Reason' är bra, den är välgjord och den är intressant gjord… men den är inte nyskapande och den är inte särskilt minnesvärd. Den går väldigt bra att lyssna på så länge den går varm i stereon, men det skulle förvåna mig något oerhört om det är en skiva som någon skulle räkna upp bland de bästa skivorna från 2011, i AOR-genren eller ens i den samlade diskografin från musikerna på skivan. Det är ingenting fel på 'Rhyme And Reason' så gillar du AOR behöver du inte oroa dig om du lägger veckopengen på den och varje gång du spelar den kommer du känna att du gjort en bra investering… och även om du större delen av året glömmer bort att du faktiskt äger skivan kan den ju faktiskt fungera bra som hyllstöd, pappersvikt eller någonting annat som du kan ha användning av den till. Klart godkänt!

HHHHHHH