Bonrud
Save Tomorrow

Det var bara några dagar sedan jag sågade Bonafide och låt oss säga inte imponerades till en sådan grad att jag "råkade" kalla deras traditionella hårdrock för musikmord. I dag sitter jag här fullständigt tagen av ett band i precis samma genre med ett oerhört likt bandnamn och känner bara en enda sak: Det är så här den här typen av musik SKA spelas!

Bonrud är ett projekt som multiinstrumentalisten Paul Bonrud slängt ihop tillsammans med sångaren Rick Forsgren och trumisen Paul Higgins. Första låten jag hörde med bandet råkade vara skivans sista spår - You're The One - och jag kan säga att det var kärlek vid första öronkastet. 'Save Tomorrow' är sprängfylld med låtar som nämnda You're The One, låtar vars refränger är starkare än tabasco, låtar med melodier som är skönare än oralsex och låtar med en sådan kraft att de kan slita sönder diamanter. Musiken känns som en isbrytare som bara kör på genom det förfrusna havet och den låter sig inte stoppas av något - det är 47 minuter klassisk hårdrock som är intressant hela vägen. Hur ofta händer det?

Okej, innan ni låter hatstormen komma och börjar rätta mig för att jag har "fel" och allt ni nu kan tänkas tycka - det finns ett visst mått av AOR i 'Save Tomorrow' också, vilket i synnerhet kan höras spåren Save Tomorrow I'd Do Anything, Torn Apart och You're The One, men det är inte direkt klockren AOR. I'd Do Anything har för övrigt snott Neal Schons klassiska tåg-gitarrer från Don't Stop Believin' för den som är intresserad av detaljer. Samma detaljfixerade personer reagerar kanske även på att Keith Olsen står för produktionen och tänker "Keith Olsen - var har jag hört det namnet förut?", en fråga på vilken jag svarar Fleetwood Mac. Journey. Ozzy Osbourne. Foreigner. REO Speedwagon. Whitesnake. Scorpions. Bad Company. Steve Perry. Sammy Hagar. Santana. Jethro Tull… ska jag fortsätta? För jag kan göra det ett bra tag om jag skulle vilja, men det tänker jag inte göra och jag behöver knappast nämna att produktionen är klockren, suverän och helt perfekt heller? Nej, tänkte väl det.

Den betongblockstunga We Collide inleder skivan och låter som en stenmangel i arbete när de tunga riffen sätter igång. I bakgrunden hörs lite stämningskeyboards och i refrängerna hittar Paul på något väldigt spännande med gitarrerna som till den korta refrängen gör hela låten. Efter detta verkar det vara lite oklart vilken låt som egentligen följer men den officiella låtlista jag sett (som ni kan se till vänster) och den låtlista som jag fått stämmer absolut inte överens och ärligt talat har jag ingen aning hur skivan skulle låta i den ordningen, men för mig kommer de i följande följd: We Collide, End Of Days, Save Tomorrow, Liquid Sun, I'd Do Anything, American Dream, Torn Apart, Blinded, Dominos, Last Sunrise, Bullet In The Back och You're The One - vilket är en någorlunda likvärdig låtordning trots att bara fyra låtar har det låtnummer de har i låtlistan - men jag har faktiskt svårt att tänka mig att den "riktiga" skulle låta bättre.

Ballader finns men det är väl egentligen bara Liquid Sun som känns som en regelrätt sådan. Sedan finns det några låtar som känns lite som ballader också, även om de är betydligt snabbare. Med andra ord så får du en skiva som inte direkt drar på benen utan sätter energin lika högt som tyngden och vikten av att vara medryckande och fängslande. Och den lyckas väldigt bra med det också!

'Save Tomorrow' kan mycket väl vara den bästa lite mer typiska hårdrockskiva jag hört, en genre jag normalt inte blir det minsta entusiastisk över eller skulle fundera på att välja först om jag inte visste vad jag skulle spela när jag kände för lite musik som inte är recensionsmusik. Med Bonrud är det dock annorlunda - hela skivan är verkligen suverän! Ett skolboksexempel på hur man gör klassisk hårdrock. 'Save Tomorrow' - You're the one!

HHHHHHH