Awolnation
Megalithic Symphony

Min första bekantskap med Awolnation var singeln Sail, som rönt stora framgångar på singellistorna i USA och Kanada och sålt tillräckligt mycket för att uppnå platinumstatus. Det är en låt som jag har full förståelse för att att den fått så stora framgångar för det är verkligen en låt som kan nå djupt in i själen på uppskattningsvis 95% av världens radiolyssnare - oavsett vilken radiokanal som står på. Nu släpps så äntligen debutfullängdaren 'Megalithic Symphony' i Sverige efter över ett år på marknaden i USA och Kanada och det är ett album som verkligen visar att det kommer från samma land som köksmixern, därför att det vi får ta del av är verkligen en blandning utöver det vanliga.

När du spelar 'Megalithic Symphony' får du musik som kan kallas pop, indiepop, indierock, hiphop, techno, 60-tals rock, modern rock, hårdrock, RnB och nästan lite punkrock. Kort sagt, det finns något för nästan alla men också låtar som troligtvis alla kommer känna sig lite mindre lockade av på grund av detta. Vi som brukar tycka att vi vet lite mer om musik än andra (dvs musikrecensenter) har oftast en förkärlek för den här typen av musik eftersom vi lyssnar på så oproportionerligt mycket mer musik än de flesta andra och därför uppskattar just variation, genreöverskridningar samt gott och blandat. För en vanlig lyssnare har jag dock svårt att se att det känns riktigt lika kul med en skiva som inte verkar veta riktigt vart den är på väg utan som flaxar runt lite åt alla håll. Därför krävs det mycket för att hålla samman en skiva som denna där varje låt blir som ett unikt spår och att knyta ihop säcken är långt ifrån det lättaste när man korsat hela jordklotet, så som Aaron Bruno och hans manskap gör med denna skiva. Så huvudfrågan för denna recension måste trots allt bli: lyckas de knyta ihop säcken och behålla lyssnaren?

Helt enkelt kan jag inte säga att det är att besvara den frågan men jag kan säga att bandet absolut gör ett bra jobb när de försöker. Produktionen är absolut fantastisk och ljudet rent som änglatårar och trion Bruno-Messer-West som står bakom produktionen har också lyckats binda ihop låtarna åtminstone delvis med ljudbilden. Tyvärr tycker jag dock att bandet gör en riktig miss när de inte använder det 15 minuter långa avslutningsspåret till att göra en låt som stänger skivans alla utspretningar ordentligt utan snarare slänger in ytterligare avfarter åt nya håll genom densamma. Det är egentligen här jag tycker skivan visar upp sin största svaghet, därför att i stort sett alla låtar på vägen har varit väldigt bra. Olika varandra, men bra. Och så kommer ett femton minuter långt avslutningsspår som inte knyter ihop säcken ordentligt genom att binda samman låtarna och ge en magnifik, storslagen medleyaktig avslutning. Det är verkligen synd.

Låtarna på 'Megalithic Symphony' är nästan alla väldigt bra och lyssningsvärda. Tre av låtarna är introspår på under minuten och det är väl egentligen inget konstigt med det men det känns rätt märkligt när de sätter två stycken på rad i skivans begynnelse. Väl vid spår tre börjar skivan med en snabb, medryckande låt som har en refräng i vilken det nästan känns som lite screamo-aktig nu-metal eller modern rock medan versen låter mer kvick indiepop eller riktar sig till barn. Andra låten börjar med nästan lite reggaeaktiga RnB-toner men när de drar på med basen ordentligt och går in i refrängen känns med mer som lite techno/house inspirerad popmusik. Tredje riktiga låten visar upp ett nytt mönster som dock är byggt kring samma mall: spela en typ av musik i verserna och gör något annat, större av det i refrängerna. Jump On My Shoulders som kommer som låt fem börjar nämligen som någon form av nedskalad indiepop bara för att explodera ut i en riktig trallvänlig, storskalig radiopoprefräng. Var bryggan mellan vers och refräng finns vet jag inte för det känns som två helt olika låtar i vers och refräng, vilket jag alltid har ogillat eftersom det ger så dåligt flyt i musiken. Refrängen i Jump On My Shoulders är dock en av de mest minnesvärda sakerna på den här skivan och väldigt, väldigt bra. Synd bara att versen förstör låten.

Burn It Down är en låt som börjar nästan som en Elvislåt från 60-talet men i refrängen blir det mer av en punklåt och drygt 1 1/2 minut in i låten gör de en halvminuts stick som känns hämtat från en technolåt. Guilty Filthy Soul låter som en nedskalad ska-låt med handklappningar och enkla synthmelodier. En av få låtar där vers och refräng faktiskt passar ihop. Allt detta är naturligtvis väldigt intressant och trots flackandet mellan stilar samt hur verser och refränger låter så känns allt bra och kul, men det är ändå när albumet når hitsingeln Sail och den förekommande Kill Your Heroes samt mellanspåret My Nightmare's Dream, som kommer mellan dessa (och ger en plantering till låten All I Need som kommer lite senare), då allt blir som bäst. Sail är inte bara en väldigt skön hitlåt som fångar ditt intresse redan vid första lyssning utan även en riktigt bra, sammanhängande låt vars flöde är lika lätt att tycka om oavsett om det är första eller tjugoförsta gången du hör låten. Här på hemmaplan klättrar singeln just nu sakta uppåt på svenska singellistan och jag tror inte den kommer stanna förrän den är åtminstone topp tio. Den är helt enkelt för bra för att inte nå ut till så många allteftersom den får mer speltid på radio även här i Sverige.

Efter Sail hittar albumet rätt en gång till med Not Your Fault som är en oerhört bra låt det med i lite mer screamo/hårdrockstuk och det är väl egentligen bara den femton minuter långa avslutningen som jag känner är någon form av misslyckande, inte bara bland de fyra låtarna som följer Sail utan på hela skivan. Det är inte för det jag sa tidigare om den utan helt enkelt för att det är ett femton minuter långt spår utan direkt sammanhang och vi får höra mycket konstigt i den låten som inte direkt hjälper till att styra rätt skivan. Bästa låtarna på albumet tycker jag är de redan nämnda Kill Your heroes, Sail och Not Your Fault samt i stort sett alla låtars refränger. Som helhet känns skivan spännande, påhittig och lite nyskapande men flera av låtarna ger dessvärre inte samma intryck. Istället känns flera av låtarna osammanhängande och nästan lite väl "inspirerade". Flera av låtarna är dock också extremt lyssningsvärda och riktigt jävla bra!

Ni har säker förstått att jag tycker det här är en riktigt bra skiva, men riktigt hur bra är den? Och vem kommer att gilla den? Det är något jag inte helt säker på, men jag tror att folk med brett musikintresse och relativt ospecificerad smak är de som kommer finna mest nöje i skivan. Jag tror de flesta, oavsett smak, kommer att hitta någon låt de fastnar för så iTunes kan säkerligen vara ett bra alternativ för dig som är lite mer insnöad på viss typ av musik, men att du inte skulle hitta någon låt som tilltalar finner jag högst otroligt. Det är en av årets bästa skivor, trots att den släpptes förra året, och stundtals är den genialisk. Stundtals är den dock lite för spretig och avslutningen kunde absolut ha varit bättre. Ändock - med beröm godkänt och en skiva jag varmt rekommenderar!