Athel
Open Your Eyes to Society

Vakna upp sömntuta, öppna ögonen mot samhället och se det för vad det är kanske är budskapet från Chicagobaserade trion Athel. Deras debutalbum har onekligen ett intressant och för tiden lämpligt skivomslag även om teleskärmarna snarare är datorer än teveapparater i dagsläget, det är ett rätt schysst skivomslag också, tänkvärt. Annars vet jag inte så mycket om detta band mer än att de redan verkar ha byggt upp en hyfsad fanskara och att de är väldigt unga och att Open Your Eyes to Society är deras debutalbum som av många beskrivs som poppunk vad nu det är för genre, det blir bara fler och fler snurriga subgenrer inom rockmusiken.

Inledande spåret Radio känns som att det ganska tydligt illustrerar vilket typ av musik vi kan förvänta oss på detta album, radiovänlig poppig punkig rockmusik i ett hyfsat högt tempo och med väldigt medryckande sammansättning. Det är väldigt fokuserat på starka refränger, riffen och melodierna är ganska enkla och receptet för Athels musik är på det hela taget väldigt enkel utan några alltför avancerade musikaliska utflykter. Ganska troget punkrock skulle man kunna säga med treackordsrock och refränger designade för allsång. Sångaren har ganska barnslig röst men den rimmar hyfsat bra med det musikaliska upplägget som känns väl sammansvetsat, väldigt kompetent producerat och som en starkt utförd produkt. Man kan faktiskt till och med säga att de elva spåren bjuder på en hyfsat bra variation vilket är lite ovanligt för genren, vad som inte är lika ovanligt för genren är att det hålls kort och koncist med en speltid på trettioåtta minuter.

Det här är musik som du inte kan låta bli att dra på smilbanden till, jag har sett hur de jämförs med Green Day i flera recensioner vilket känns som att jämföra en bajskorv med en Rolex där Athel är klockan, det är fan så mycket bättre än den talanglösa drönarskara som kallas Green Day som släpper trött radiotrimmad insomniapunk för de utan musiksmak. Athel har ett hyfsat fräscht perspektiv och deras musik känns energisk, brinnande av skaparlust och framförallt så har de idéer som de genomför på ett bra sätt. Inledande Radio är en medryckande dänga som skulle ha varit en dunderhit om tidigare nämnda gröna band hade släppt den och detsamma gäller Kara’s Carousel som är löjligt medryckande och alldeles underbar. Den schizofrena Me, Myself and I är ett annat riktigt trevligt inslag och faktum är att hela albumet är grymt bra och jävligt roligt att lyssna på, helt klart ett överraskande bra album.

Så med sköna melodier, löjligt medryckande refränger och löjligt enkel musik charmar Athel definitivt sina lyssnare och om ni inte tror mig kan ni ju bara söka på albumnamnet och läsa recensioner på nätet, jag hittade inte en enda som ens närmade sig negativ, bara väldigt positiva omdömen för detta album och för en gångs skulle går jag inte mot strömmen. Detta är verkligen ”less is more” illustrerat, få riff, få minuter och bara fokuserat på att få fram de mest energiska och medryckande låtar möjligt. Enkelt, lite löjligt och förjävligt bra är vad det är.